Nu var det dags – att byta resmål för framtiden. Efter att varit Tyskland trogen i många år
tack vare Kleine Münsterländer, kommer det nu att bli Holland. I det landet har jag bara varit två gånger förut. Som liten med mor och far – en vår på en så kallad ”tulpanresa”, vilket inte var konstigt med en far som var trädgårdsmästare. Dessutom på en skolresa som lärare med en niondeklass. Det var på den tiden man var yngre, stark och med litet sömnbehov…

Stabijhoun är verkligen deras ”gårdshund”. Överallt såg man dem – i lösdrift, gåendes på gator och i småbyar. Inte undra på att det är gatukorsningarnas himmelrike. Dels otaliga Wetterhouns inblandade i vissa stamtavlor, dels enligt vad några holländare sade: mer än 60 % av valparna säljs mycket billigt, utan papper – dvs. oregistrerade.

Helena och jag var inviterade för att närvara vid rasens första internationella träff – för att likt KlM så småningom få till ett internationellt förbund och få mer kontakt med rasens hemland. Först var det stor hundutställning – Europavinnar-utställning, med 55 anmälda Stabijhoun. Efter det var det middag för avelskommittéerna från olika länder och sedan en avelskonferens.

Problemet var bara resan – jag, som älskar att köra bil, speciellt utomlands med ”fri fart” får inte köra bil för tillfället, och Helena är inte van att köra utomlands. Vad gör man då? Jo, hennes make Torwald ställde upp med körning och bil. Tusen tack!

Vi stannade en natt i Heiligenhafen – där man som svensk handlar diverse saker. Bara två mil från Puttgarden och betydligt billigare och mer att välja på än för de svenskar som ”bara” blir kvar vid färjeläget. Härliga små restauranger med specialitet fisk och skaldjur längs hela hamnen. En liten by, som är full av folk sommartid men ödslig framåt hösten.

Första natten i Heiligenhafen

Tyskland med sina härliga frukostar.

Väl framme i Holland fick vi mat hos ”Helenas specielle Gerrit” innan vi intog det lilla huset på landsbygden, där vi bodde. Utanför Gerrits hus syntes flera Stabijhoun – hm, varken renrasiga eller med registreringspapper fick vi veta.

Jag trodde att det var rasrena Stabijhoun...

Bostad på landet, strax utanför Leeuwarden.

Väl på utställningen hälsade vi på svenskar förstås. Domare för dagen var Diana Striegel, som verkade tycka om den ”lättare” typen, och sade sig vara besviken över kvaliteten. Vann gjorde två holländska hundar, men hon var mycket förtjust i Ingela Rälgs kennel Silverslättens juniortik: Silverslättens Madeira Boyke S38292/2010 van och tittade länge och väl på denna lilla unga tik, innan hon slutligen placerade henne som nr 2. En given svensk utdelning: en hund från kennel Häromi’s: Denna gången var det multititlade Häromi’s James Bond of Duke S17714/2002, som plockade hem den största bucklan: som Europavinnare – veteran! Tyvärr lyckades jag inte få ett bra kort på honom. Grattis till Er bägge!

Eftersom jag har en flik, som heter Avel, kommer fortsatt text om avelskonferensen att hamna där. Jag poängterar bara: ”officiell” text hamnar på klubbens websida eller i medlemstidningen SvSK! På egen hemsida som denna – där har jag rätt att tycka ”privata” åsikter, analogt med det som tillåtet är och det positiva med att ha en egen hemsida!

Gå till början av sidan

För första gången, men säkert inte den sista, har jag nöjet att presentera en s.k. gästskrivare på min hemsida. Meningen var förstås att jag och Isolde skulle varit där, men tyvärr – det gick inte. Så här följer Helenas referat från helgen. Foton har både hon och Torun bidragit med. Lyckat var det tydligen och gav mersmak – så nog blir det mer – nästa år!

Vi samlades kl.9.00 med andan i halsen kom jag i tid. Vi presenterade oss för Torun, vad våra hundar kunde om apportering, släpspår och vatten. Sen var det upp till bevis och som vanligt funkade det inte som vi ägare säger. Hunden kunde helt plötsligt inte alls det man ville. Var det för mycket nytt att titta på som hästar, kaniner eller de andra hundarna? Efter ett tag hade hundarna anpassat sig och det gick bättre. Torun gick runt och gav tips och råd hur man kunde gå vidare för att få till apporteringen. En del skulle vara mer bestämda mot sin hund andra locka mer. När alla kände sig nöjda eller ganska nöjda fortsatte vi till skogen för att dra släpspår.

Väntan blir det mellan spåren - i en perfekt skog just för spår.

Torun drog korta spår för att koncentrera hunden på att apportera fågeln för spåra kan alla våra hundar. För en del hundar gick apporteringen mycket bra men för andra tog det lite tid innan hunden med mycket positiv stöttning tog fågeln. Vi hann med många spår så hundarna var trötta när det blev dags för lunch.

På eftermiddagen blev det vattenapportering i regnväder. Här var det svårare och lite läskigt för hundarna att gå i. Flera behövde ha matte/husse med ut i vattnet och få mycket beröm. Det fanns dock de, som bara kastade sig i vattnet och hämtade fågel eller dummies och lämnade av till föraren. Torun gav tips och idéer om, hur vi förare på olika sätt kunde hjälpa vår hund att stärka självförtroendet och korrigera så det blev en lyckad apportering.

Två hundar som vet vad som skall göras.

Trötta och belåtna for vi tillbaka till Torun och åt en god kvällsmat som bestod av sallad som Åsa skickat med. Under måltiden pratade vi om dagen och hur vi ville fortsätta jobba nästa dag. Efter sömn i en varm stuga var det dags för morgonens samling på apporteringsplanen. Vi började med passivitetsträning och en hund tränade på kontakt och apportering under störning. En nyttig träning för alla hundar! Träning i att kunna vara lugn och stilla är speciellt viktigt för våra livliga hundar, som vill mycket och då lätt går upp i varv.

Efteråt gick vi till skogen för fortsatt släpspårträning. Alla hundar förbättrade jämfört med dagen innan med längre släpspår. Denna dag visste alla hundar vad som skulle hända och det blev lite ivrigt på olika håll med skall och gny… Även detta fick vi jobba med att lugna ner hundarna, så att de när det blev dags hade ork kvar att spåra. Även denna dag blev det många spår.

Även unghund kan!

Under lunchen fick vi se foton på våra hundar som Torun tog under vattenapporterin- gen från dagen innan. Sedan for vi till vattnet igen för fotografering och vattenapporte- ring. Även här gjorde hundarna bra ifrån sig med fågel eller dummies. Som alltid när man har roligt måste det ta slut - så även denna dag. Ett jätteroligt gäng bestående av flest Stabijer samt två drentar – hoppas vi ses nästa år igen!

Helena och Frippe 

Stabijhoun i full koncentration

Gå till början av sidan

Stabijhounträff med mersmak

2010-06-14

Så var det äntligen dags att träffas för träning av denna för mig så nya ras. Vad det är roligt med hundmänniskor ! Befriande att helt förutsättningslöst göra nya bekantskaper, där man får känna sig för, se på vilken nivå husse/matte och hund är och jobba tillsammans – framåt! Har man hållit på med hund i flera år, har i alla fall jag vissa tankar om hur hundarna brukar uppföra sig. En sak som förvånade mig var tystnaden. Trots många hundar och öppna bakluckor hördes inga skall från bilarna. Verkligen behagligt!

Litet osäkra var vi - hur lägga upp träning med hundar i olika åldrar och varierande förkunskaper? Det är givetvis lättare att träna när hundarna är mer lika – åtminstone åldersmässigt. Förhoppningsvis fick alla med sig något hem, så mersmak finns både hos de fyrbenta samt tvåbenta.

Liten stund av vardagslydnad visade att alla hundarna var lätta att hantera. Ingen tvekan om att hundarnas ögon följde sina förare – kontakten var med andra ord god. Så den övningen behövdes inte. Litet stadgeövning med hjälp av kastade dummies över huvuden – inga problem. Däremot lär vi få vänta ett tag med att testa stoppsignal på dessa vildkaniner, som var många. Ungar överallt! Hundarna klarade att koncentrera sig på sin förare och på kastade ting över huvudena – och inte snegla alltför mycket vare sig till höger eller till vänster där ”ulltottarna” sprang.

Åhlskogen's Staby Grima med husse Kaj.

Att vid början av apportinlärning lägga in föremålet på rätt sätt, med litet stöd under hakan och beröm vid rätta tidpunkten – inte heller det några större problem, åtminstone ej för de fyrbenta. Målet är givetvis att ordet apport skall innebära gripande, bärande samt överlämnande i alla situationer, vad föremålet än är. Det bjöds på såväl dummies som på fågel och kanin. Mycket träning återstår för de flesta innan ordet apport är befäst.

Bordrock's Charming Molly i sitt första steg.

Ett bekant namn för mig var matte ”Titti”, vi hade flera gemensamma minnen tack vare Vorstehfolk, och Strävhår vi bägge haft och för övrigt finns ännu hemma hos Winterbergs. Ha-ha, sade matte – undrar just vad maken kommer att säga, när Cantra galant gick spåret med fågel i munnen. I början var föraren med som stöd i lina – helt tillåtet i ukl för övrigt. Se bara på vattenpassionen nedan – en klar 5:a, där vi egentligen föredrar betyg 4:a!

Cantra i aktion (eg. Åhlskogens Jubla)

Minsann fanns en drent med också: Lillebrusen’s Aviaja, import från Danmark, som till vardags heter Aja kort och gott. Nåja, med matte Ros-Marie följde även Stabijhoun, men nedan blir det Aja som förevigas. Jag måste erkänna att Drenten påminner litet mer om Münster, vad fart och frenesi beträffar. Åtminstone som en ”halv” Münster… Vissa småsaker går att träna, med tanke på denna vinter har träningstillfällen börjat senare än vanligt. T.ex. är det lättare att apportera stor trut om hunden ”packar” ihop fågeln. Spåret i skogen gick klockrent, enligt Torun.

Perfekt mottagande vid årets första träning av rutinerad förare.

Jag avslutar detta med en vacker porträttbild av ”Frippe” – en av mina absoluta favoriter, som har träffat mig flest gånger vid detta laget. Jag tror matte Helena var riktigt glad och stolt, ty Frippe har inte tyckt om att bära vilt förut. Lydnadsapportering (i hårdare form: tvångsapportering) säger de ”rutinerade” med en suck. Ja,ja, säger jag med vana från alla SVK’s raser, och som nyligen börjat med Stabijhoun – och det är något helt annat! I alla fall gav Torun några små tips till matte och se: helt plötsligt tyckte Frippe det var riktigt trevligt!

Se, så stolt han är!

Alla hundar är inte med på bild ovan. Lugn – det kommer mera. Vi måste spara några ”godbitar” till tidningen samt fortsättning följer ju….om ett tag. Jag behöver väl inte säga, att Torun hann med att fotografera också. M.a.o. är bilderna ovan tagna av henne.




Gå till början av sidan

År 2010, Klubbens 10-års jubileum!

2010-01-09

Detta viktiga år för vår i Sverige relativt nya ras är tänkt att bli ett spännande år. Visser- ligen föddes den första kullen ett par år tidigare, men specialklubben firar i år sitt 10:e år. Många aktiviteter kommer att finnas – datum för dessa hittar Ni på klubbens hem- sida www.stabyhounklubben.se, dels på startsidan, dels under fliken Agenda. Varför inte Agility, ringträning etc. har några frågat. Skk’s lokalavdelningar samt SBK finns re- presenterat i stora delar av landet – där är vi välkomna, så varför konkurrera med dem, som är så stora organisationsmässigt?

Sälenveckan innebär i år officiell utställning. Troligtvis rekordmånga anmälningar, spe- ciellt om en holländsk rasspecialist dömer. Men det är långt till vecka 32, mycket hinner hända innan dess: avelskonferens bl.a. den 27 februari…

 

Gå till början av sidan

Så har det hänt...!

2009-10-23

Rasen har fått sin första jaktprovsmeriterade hund: S 52277/2006 Livsgnistans Geira (e: Bijke v d Gerichtburg Hoeve u: Svanefjordens Chantal)! Ägare o uppfödare är Karin Eriksson, Malung. Geira klarade eftersöksgrenarna samt nu också fältdelen! Domare var Birger Knutsson. Varma gratulationer till en stor bedrift!

Livsgnistans Geira, foto: T.Brate

Geiras far, "Bijke"		Geiras mor, "Ella"

 

Gå till början av sidan

    

Liten rasklubb med "go"!	2009-09-25
	foto: Torun Brate

När en ny ras dyker upp i Sverige, brukar det dröja många år, innan en egen rasklubb kan bildas. Visserligen ligger denna under ”paraplyet” SKF, övriga kontinentala ståen- de fågelhundar – men har dock en egen aktiv klubb. Starkt gjort, tycker jag.

Bl.a. har man flera år i rad haft vecka 32 som chansen att träffas, aktiveras och prata hund. Senaste åren och så även nästa år är platsen Lindvallen i Sälen. Nästa år är det förresten klubbens 10-årsjubiléum – så då blir det extra festligt!

I år var det min första Stabijhoun-special. Jag erkänner att tanken föresvävade mig: Hur skall man kunna vara en hel vecka med idel för mig främmande människor? Man är inte främmande för varandra speciellt länge, när man har stort gemensamt hundintresse. Och utbudet var bedövande stort med duktiga instruktörer!

Rasen kan jämföras med där Münsterländern var på 70 – 80 talet, bl.a. hur skall man aktivera denna livliga ras? Därför fattades inte mycket. Det fanns agiltyträning, pro- blemlösning med hund, fjällvandring med lydnad, stadgeövningar i uppflog, jaktträning bl.a. i form av viltspår, apportering land-vatten. På kvällarna var det föreläsning.

Lydnad

Fältträning

Även lekfulla tävlingar fanns med på programmet liksom med mer allvar i blicken, när det gällde officiella prov i form av viltspårprov samt eftersöksgrenarna lika SVK´s.

Holländska gäster kom till Sälen. De gav oss träningstips samt hur diplomutdelning fun- gerar i rasens hemland. Dessutom avslutades lördagen med utställning. Domare var Mr. Jan Andringa från Holland.

Platsen för Specialen var i mycket vacker omgivning. Stugorna var trevliga med fint möblemang och mycket välutrustade. Så det gav mersmak – inför nästa år med 10-års- jubileum.

De två bästa tikarna med holländske domaren i mitten

De tre bästa hanarna i Ökl utställning

 

 

Gå till början av sidan

---

senast uppdaterad 2011-09-10 webmaster: elias ernvik	© Åsa Holm-Carlsson 2009 All rights reserved. Brott mot copyright-lagen beivras!