|
Vilken ”näsa” denna rasen har, se bara på antalet viltspårchampion. Isolde njuter sitt otium nu tillsammans med husse och det är dem väl unnat – bägge två. Efter byte av höft och knän har maken blivit en jagande man ånyo. Tyvärr, är tillgången på fågel hemikring minimal, vi skall träna på utsatta så småningom, vilket vi får t.o.m. 15 april. Rådjuren har lyst med sin frånvaro (lo och varg) – men på en mark finns de. De har det bra i år – som mest har vi i skrivande stund haft 5 cm snö. Iso är ute med husse varje dag. Han är så nöjd med hennes lättfördhet. En visselsignal med pipan och hon tvärvänder. Apporteringslusten sitter kvar – den spontana har hon haft ända sedan valpåldern. Fortfarande krävs träning, så att det övergår till lydnadsapportering. Tendensen att små byten är hennes – och inte behöver avlämnas finns där nämligen ….den träningen överlåts till mig och Isolde i vår. Är apporten modell större och tung: suverän!
Träning med bringsel skulle inte vara svårt, men kanske onödigt, då hon inte kommer att användas till skarpa eftersök. Det blir en Münsters uppgift, är vi överens om både jag, Isolde samt husse. Detta nya år ser vi fram emot!
För ungefär 25 år sedan satte vi ut mängder av rapphöns samt fasaner årligen – här var
då kurser, träning samt jaktprov – både eftersöksgrenar och fältprov, företrädesvis för
Münsterländer samt en och annan Vorsteh.. Rapphönsen har försvunnit men en stam av
fasaner finns kvar. Honor skjuter vi aldrig – men tupparna är i majoritet, varför vi kan
tänka oss att eventuellt ta en tupp.
Helt säkert har Iso och jag mycket att träna på vad apportering beträffar…Ni, som läst övrig text, vet vad tuggning av pipleksaker inneburit. Dessutom har jag inte tränat på tyngre apporter, ej heller lika väldoftande och dessutom så varma! Därför blev Isolde insläppt och tyska Elly, snart nio år och mycket väldresserad på tyskt manér, släpptes ut från dörren….”Such Apport” Ja, hon lyder fortfarande bäst de tyska kommandoorden, eftersom hon var över två år, när hon kom till oss och till Sverige. Sök apport för henne innebär att hon skall finna apporten – oavsett avstånd och tid det tar. Otroligt bekvämt – man kan själv i lugn och ro ta en kopp kaffe – medan hon arbetar. Hon kommer inte ”hem” utan apport.
Så var vi givetvis tvungna att arrangera bilden nedan – för Isoldes skull. Trots allt var det
hennes förtjänst samt hennes fågel – den första. Hon var mycket stolt – liksom matte,
och dagen till ära får hon en bit av älgbiff – rå förstås. Fasanen skall inte frysas in…får
hänga och sedan plockas och tillrättas efter danskt recept…detta land som äter fasan
lika ofta, som vi äter kyckling. Receptet kanske hamnar under Kuriosa-fliken på
Münstersidan, så småningom.
”Skomakare, förbliv vid din läst”, finns ett gammalt talesätt, som säger. Idag vågar jag inte uttala mig om det stämmer eller ej. Efter alla år av jakt med Kleiner Münsterländer ser jag detta ”nya” som en spännande utmaning. Har rasen ståndanlag? Vet ej – ännu. Vattenpassion? Detta har jag sett exemplar som haft. Några saker har jag reflekterat över redan första dygnet. När jag rullat/kastat iväg saker till Münstervalpar springer de glatt efter och kommer lika snabbt tillbaka. Redan vid samma ålder rusas det glatt efter – men inte tillbaka…. ”bytet” behålls av lilla damen. Så har vi dragit ett släpspår – så här allra första dygnet – med fågel och c:a 25 meter långt. Nosen i backen, med kon- centration, och snabbt! Många viltspårschampion finns inom rasen – så en god efter- sökshund skall det kunna bli!
När det var oår långt tillbaka födde min far upp kaniner. Troligtvis gav han upp så
små- ningom, då jag redan som två-åring släppte ut dem, så fort jag var utom synhåll. Inte
nå- gon ”aktivist” av något slag – men jag tyckte synd om dem i burar.
Att de nyfödda ung- arna då gick svältdöd tillmötes, hade jag inte förstånd om. Inte heller hjälpte det att jag fick rejäl aga….
Den andra varianten var ren ”skyddsjakt” för bonden/markägaren som fick mark och gröda förstörd. Ägde man ingen egen hund hyrde man in ekipaget
– dvs. både hund- ägaren och hunden. Hunden jagade självständigt, grävde och dödade.
Den sista me- toden inte lika vinstrik. Oftast var det unga och därmed relativt små
mullvadar . Pälsen kunde heller inte tillvaratas i större utsträckning vare sig flåning eller
taning.
|
