|
Stabijhoun, troligtvis från ”sta-mij-bij” (stand by me). Det korrekta friesiska namnet
var Stabijhûn – men ”förvanskades” av Holländska kennelklubben till Stabijhoun
efter engel- skans Hound. Likt Kleiner Münsterländern i Tyskland var Stabijhound i Holland – den ”fattige” mannens hund. Rasen kallades gårdshund, om ägaren var bonde och jakthund ifall ägaren hade yrket jägare.
När rasen från år 1800 började beskrivas i litteratur stammade den förmodligen från Spaniel,
vilka kom till landet under spanska ockupationen. T.ex. skrivs rasen ännu i
Ita- liens FCI-lista som Spaniel Olandese. Sedan långt tillbaka beskrivs färg och päls som två-färgad: antingen
svart och vit eller brun och vit (även orange är tillåtet ist.f. brun). En vanlig blandning av raser var Stabij med Wetterhoun eller Friesisk Curly-coated.
År 1942 sägs 90 % av den totala populationen inte vara helt ”renrasig”. Tack vare
någ- ra hårt arbetande entusiaster (Mr. Toepels, Mr. Jan Bos samt Bertus de Graaf) delades de två raserna Wetter samt Stabij upp. En lista över avelskriterier gjordes samma år, vilka godkändes av Holländska Kennelklubben 1945. Ett avelsprogram blev klart 1947 och klubben NVSW
startade. 20 Stabijhoun inregistrerades – att jämföra med dagens siffra som är c:a 3500 i Holland.
Två hanhundar kan sägas ligga till grund för de Stabijer vi har än idag:
Pieter NHSB 228968 -53 svart och vit. Fyra kullar med totalt 25 valpar.
Johnny NHSB 227619 -54 svart och vit. Elva kullar med 57 valpar
Kennel fen´t Hounehiem lyckades med sin G-kull ytterligare spela stor roll för
rasens fortsatta avel. Avelspar var ovan nämnde Pieters dotter: Elskeh fen´t Hounehiem,
som tillsammans med Johnny fick en kull med nio valpar. Tre av hanarna i den kullen fick ungefär 60 barn efter sig och tre av tikarna stod tillsammans för fem kullar.
Idag tänker man på den genetiska avelsbasen, vilket inte var vanligt bara för 30-40 år sedan.
Ordet ”matadoravel” var något man inte insåg vidden av. T.ex. föddes en hane 1971, Kast
fen´t Hounehiem som fick 58 kullar med över 390 valpar totalt. Motsvarighet fanns då i de flesta länder med ”små” raser. Inom Kleiner Münsterländer fanns t.ex. en väl använd hane med c:a 340 valpar samt hans helbror som fick över 100 valpar i
Sve- rige.
Hand i hand med matadoravel kom så småningom problem med inavel. För Stabijens del
startade höftledsproblemen, epilepsi samt även en del allergier i form av
hudprob- lem. Problem visade sig också i att rasen blev ”extremely scared” dvs. ”rädd”.
Inavels- procenten låg ofta över 25 %. F.o.m. 1978 inleddes därför ett strikt avelsprogram
(nu- mera FAC) där man då, som första steg, sänkte inavelstaket till 12 %.
Enligt mina åsikter skall man känna till så mycket som möjligt om rasen, innan man
bör- jar tänka på avel. Att försöka att i mesta möjliga mån se upp med arvbara sjukdomar är en självklarhet. Färger nedärvs på ett enklare vis och kan ej heller påverkas av miljön. Exteriört
finns en rasstandard som skall ligga till grund, även om vissa saker kan vara en smaksak
vad uppfödaren själv vill ha för ”typ”. Homogenitet i en kull är ett varumärke, för att man
åtminstone eftersträvat att söka efter så ”typlika” föräldrar som möjligt –
spe- ciellt i ren utavel.
Inventering av hundar som går i avel, likt i hemlandet Holland, borde inte vara en utopi för Sveriges del - speciellt med tanke på att vi är i begynnelsen av en för oss ny ras! Att ha en
avelskonferens är en bra start, för att senare förhoppningsvis utvecklas till en
”avelsdag” dit hela kullar inbjuds. I Holland arrangeras detta två gånger om året, där hundarna i kullen – ej enskild hund, gås igenom av en domare. Något att eftersträva – även hos oss!
Gå
till början av sidan
|