Efter att vid världshundsutställningen i Köpenhamn 1988 sett mina första stabijhoun bestämde jag mig – en gång i livet vill jag ha en sådan ”gårdshund” ifrån Nederländerna. Drömmen var redan då en brun/vit, då jag var van vid den färgkombinationen från Münsterländern. Åren rann undan tills Isolde kom in i huset. Trots att jag varit med hund sedan barndomen och tränat samt tävlat med flera olika hundraser – för att inte tala om alla år med grupp 7-hundar: vorsteh samt kleiner münsterländer – var jag oförberedd på rasens egenskaper samt lynne. De flesta hundar jag haft alltifrån brukshunds-, sällskapshunds- samt jakthundsraser har varit relativt ”behändiga” att dressera. Detta är en mycket speciell ras, för mig är det definitivt ingen nybörjarhund. Ganska omgående efter att ha studerat rasen i Sverige samt efter besök i rasens hemland, såg jag att likt kleiner münsterländer fanns åtminstone två ”typer” exteriört. Likt hos münsterländern finns den litet kompaktare typen med rejäl benstomme samt en mer luftig/högställd typ något mer högbent. Själv föredrar jag den första typen. Givetvis finns många fler varianter – detta är en verklig generalisering, ty i mina ögon är inte rasen helt homogen. Vid en avelskonferens i Sverige med gäster från Nederländerna blev jag god vän med en uppfödare tillika huvudavelsråd i rasens hemland och då jag sett hans hundar tingade jag en brun/vit tik – när han skulle få någon. Han trodde det skulle dröja många år, men den långa tiden jag ställde in mig på, blev kortare än vi trodde. Så föddes hon den 22 januari 2013 och Ruud Wubbolts ringde mig dagen efter med orden: ”jag har fått en brun/vit tik – om hon blir bra, vill Du ha den då?” En tid av väntan följde, skulle de tycka att hon var bra – hela tiden sändes foton, nästan varje dag, varför jag kände mig som involverad redan från början. Aldrig har jag köpt en valp utan att se hela kullen och hälsa på åtminstone ett par gånger – därför var det tur och förmån att köpa av vänner.
Liksom de flesta raser är ett valppris betydligt lägre i rasens hemland. Ofta hörde jag i Tyskland att vi i Sverige tog hutlöst mycket för kleiner münsterländer-valpar. I Nederländerna kostar en stabijvalp 750 Euro. Så tänker man inte på alla övriga kostnader som t.ex. tillstånd från Jordbruksverket i Sverige, extra veterinärundersökning för export, särskild väska godkänd för flyg, jadå, även valpen får betala flygbiljett. En seriös uppfödare sänder inte valpen ensam på flyg, ägaren skall hämta och sitta med valpen i knä. Så godkänner inte Agria två veterinärundersökningar samt dubbla vaccinationer från hemlandet – funderar på att byta bolag – utan jag skall dessutom göra det ännu en gång av svensk veterinär, med Agrias blankett! Med omregistrering i SKK kan jag försäkra Er om att det blir dyrare än att köpa valp i Sverige……men vad gör väl det, när man får chans till nytt blod och dessutom ”min” färg? Så kunde jag inte flyga ner själv – men då är det gott att ha någon, man litar på vad allt med hund beträffar. En riktig hundmänniska av naturen, sådana växer, enligt mig inte på träd – då det inte har med inlärd kunskap att göra, utan en som kan läsa hundar genom sitt eget språk. Så tack, min bästa webmaster – uppfödaren blev också förtjust i Dig!
|
