Så var det dags igen, för vintern...

2010-12-02

Vi bor i ett snörike och skyller på läget vid Hjälmaren och skog runt omkring oss. Kristinehamn hade igårkväll bara snö som puder på marken, Dalarna bara c:a 20 cm – men hos oss, nu inne på tredje veckan med över 40 cm och 14 minusgrader. Skulle vi mot all förmodan åka in till staden är där mycket mindre snö.

På dessa tre veckor har nästan två säckar strimmigt solrosfrö gått åt samt en hink med talgbollar. Nötväckorna är ”busar” sprätter ut minst 20 solrosfrön från stugorna, för att sedan äta det 21:a fröet…men det gör inget, eftersom domherrar, grönfinkar m.fl. äter från backen.

Varje morgon samma rutin: Fåglarna får mat först, hundarna kommer först på andra plats. Koltrastarna är morgonpiggast, de äter redan i mörkret och håller till under det s.k. ”matar-trädet”, tillsammans med övriga djur. Favoritföda för dem är ännu äpplen, russin samt bröd. Dessutom har de börjat lära sig flyga upp mot stammen och konkurrera med trädkrypare samt hackspettarna om det margarin som sätts ut varje morgon. När det är kallt som nu går det åt ½ kg om dagen. På kvällen är det dags att lägga ut mat till övriga djur; harar, rådjur samt en relativt skygg räv. Havre, vete, morotsslantar samt litet slaktavfall. Det sistnämnda delas mellan räv och grannens allätande och överviktiga gamla labrador.

Ekorrparet är kvar - tycker även de om margarin. Det som förvånar oss, är att fåglarna vant sig vid dem och flyttar sig inte, när paret kommer. Jag skall försöka fånga dem på bild, med hackspett samt några småfåglar precis intill varandra. Jag har börjat inse att önskemål är nog en aningen mer avancerad kamera. Speciellt eftersom jag spillt kaffe (med grädde) över den gamla, varför jag får manipulera för att öppna kameralinsen. På hackspettsfronten är det sig likt. De helt stationära paren av den vanliga sorten finns kvar och är mer än halvtama. En och annan gröngöling samt spillkråka ser vi då och då.

Vi kan dela med oss av blåmes samt talgoxe. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi minst har 50 av var sort. De har en särskild favoritplats för sin favoritföda: jordnötter. Det finns på flera ställen i särskilda hållare, men jag, som enligt maken är både ”knäpp” och slösaktig, har ett ställe till på verandan. Några talgoxar har lärt sig att knacka på fönsterrutan för att tala om, att de väntar. Trädet vid ingången är fyllt av fåglar eller så sitter de på spaljens räcke.

 

Visst slösar jag – bara på locket på fodertunnan går åt minst en liter jordnötter om dagen. I fodertunnorna finns alla sorters fröer, solros, havre, hampfrö och så den minsta tunnan för undulat- och finkblandning. Förra årets snörika vinter drog hit kungsfåglar, de verkade klara finkfröblandningen. Några av talgoxarna är riktigt handtama, men den absolut oräddaste är den lilla svartmesen. De sätter sig på axlar och huvud – till min stora glädje.

Entitor, talltitor, gulsparvar och domherrar förstås är mycket vanliga här i skogen. Den sistnämnda är jag litet förbryllad över i år. Vi har varje dag tio hanar men bara två honor! En ensam bofinkshona samt en rödhakehane har dröjt sig kvar. Jag kommer att få börja baka fågelsockerkakor. Till det vi inte ofta gästas av, men kom förra veckan var en ensam steglits samt ett korsnäbbspar. Som sagt: Jag önskar mig en bättre kamera!


    

 
"Sommaren är kort, det mesta regnar bort..."

2010-09-25

…fast fyra veckor med riktig värme hade vi. Av våra fyra hundar har vi två soldyrkare och två, som föredrar vinterhalvåret. I år har det varit god tillökning – inom hela djurvärlden. Det var länge sedan vi hade så gott om fjärilar – för att inte tala om övriga insekter, till fåglarnas stora glädje. Otyg som knott slipper vi, som vi bor, men getingar var det gott om.

Vi har t.o.m. fått igelkottar tillbaka, efter några års frånvaro. De äter kattmat på burk, kokt fisk eller pannkaka varje dag. Drycken består av grädde blandad med vatten. Nu är det bara två kvar – de vuxna, och de har redan börjat ta middagsslummer i de vinterboningar vi iordningställt.

 

Av rävvalparna återstår för dagen endast en. Den har vuxit, kanske bl.a. genom att varje dag stjäla margarin från hackspettarnas ”mat-träd”. Van vid oss samt vid hundskall är den minsann. Så länge vår tyske Münster Aron levde fanns inte en räv i närheten….förutom i frysboxen förstås.

 

Den här hösten är annars inte sig lik, och vi försöker att sätta en parentes om den. Bägge tvåbenta i huset förflyttar sig med hjälp av kryckor och ortopedoperationer – flera stycken väntar. Jag lider med min tidningsdelare, som försöker att bortse från alla rapporter han får, om mycket god fågeltillgång, om härliga situationer som hans vänner upplever med sina hundar. Inte för att han missunnar dem – men nog är det svårt att vara utan sitt stora intresse som varat i nästan femtio år!

Köra bil kortare sträckor klarar vi, jodå det går att gasa med hjälp av ena kryckan. Så härom veckan passade vi på att hälsa på en kull med strävhåriga Vorstehvalpar. De var då sju veckor och synnerligen trevliga. Öppna, sociala och mycket framåt liksom även modern, som var mäkta stolt över sina barn! Minsann såg jag inte en tår i tidningsdelarens ögon….trots att det var många år sedan det var rasen nummer ett. Ränderna går visst aldrig ur.

 

   

 
Äntligen: Den blomstertid nu kommer...

2010-06-22

Denna vintern har satt sina spår – en del träd och buskar har inte klarat det, blommorna är senare än vanligt. Utblommade är redan de tidiga Klematis-sorterna, som växer uppför trädstammarna på vår lilla grusväg. Blåklinten är i största flor, liksom de förädlade stora vallmo-arterna. Lyckligtvis har vi många olika vallmor, varför de kommer olika tider och täcker alla månaderna på sommaren.

Så välkommen på ett smakprov av de blommor som är mina absoluta favoriter samt tomtar
och troll, vilka tenderar att öka i antal. 

Barndomens blomsterängar fyllda med vallmo och blåklint lyser sedan länge med sin frånvaro. Nåja, inte var det tänkt som blomsterfält; ”ogräs” muttrade min far, där brödsäden skulle växa, men han besprutade aldrig. Har man tur nu förtiden kan man se resterna av svunna tider, där några få cm tillåts i kanten mot vägen av detta blå och röda.


Vallmon är en frosttålig växt, ett-två eller flerårig. Eftersom den klarar kyla och frost har den funnits länge i bl.a. Europa och Nordamerika. Redan 5000 f Kr. lades de i egyptiska gravar, och de gamla grekerna ansåg att det var Demeters blomma dvs. fruktbarhets- och skördegudinnans symbol. Om mycket vallmo fanns på fälten, blev skörden stor.

Det lär finnas runt 120 arter. I vår trädgård skall finnas upp emot 35 olika, men eftersom det bara är de stora framodlade hybriderna som visar sig ännu,vet jag inte hur många av de andra som klarat sig. Även om de är ett-åriga alltså ej perenna, frösår de sig lätt. En synnerligen trevlig blomma, som jag rekommenderar Er att prova, passar kanske inte i en liten och välskött villaträdgård. Grannen uppskattar nog ej denna ”frösådd”. Nedanför kommer några av de storvuxna som blommar nu.

En annan favorit är definitivt Fuchsian en mycket yngre art, som en katolsk missionär hittade vild i början på 1700-talet i Västindien. Den fick sitt namn efter en tysk professor (i botanik- och läkemedelsväxter) Von Fuchs. Denna blommas alla klubbar och organisation kan man nästan likna vid Kennelklubbens! De flesta länder har sina egna – de verkligt stora i Europa är Englands med sin British Fuchsia Society, som god tvåa kommer Danmarks Fuchsiasällskap. Sverige – sent ut, bildade förening först 1983, men har nu tillåtits medlemskap i ”paraplyorganisationen” Eurofuchsia.

Jodå, jag har varit medlem i Danmark. Inte för att bevista alla blomsterutställningar, men väl åkte jag dit flera gånger om året, och då inte för att ens titta på Münstrar, utan för att köpa ovanliga arter, som dessutom knappast kostade en tredjedel av de relativt få arter, som fanns i Sverige. Jag undrar jag, om detta inte kallades ”smuggel” på den tiden, men det är i så fall preskriberat – för länge sedan.

"Göteborgskan" är en relativt gammal sort i Sverige, som bara måste finnas, då
min mor kommer från den staden.

Eftersom jag inte är speciellt bra på att övervintra dem, som t.ex. Ingamaj (Rogstabergets kennel) är, trots att hon bor mycket längre norrut, får jag vackert inhandla nya allt emellanåt – efter samvete!

 

Förresten, samvete var det…..ibland är mitt mycket rymligt, i alla fall om det handlar om tomtar och troll. Den ”amerikaniserade” jultomten är ingen favorit ifrån tomtevärlden. Nej, det skall vara hustomtar, vättar och en och annan tysk! Engelska troll eller gnomes finns också flest av. Fortfarande bor många utanför staketet p.g.a. Münstrarnas bärande, eller kanske jag skall kalla det ”apporterande”. Isolde, den lilla ”nya”, bryr sig inte om dem – hon bara gräver. Och maken/tidningsdelaren i huset verkar ha gett upp numera. Han har slutat räkna dem alla och appellerar inte heller till mitt samvete eller snarare brist på det.

 

                          

         

    


 
ÄNTLIGEN kan man få fotografering (utan att gå med dåligt samvete)

2010-06-08

Som Ni säkert sett står det ofta fotograf: Torun Brate under mina bilder. Hennes fotografier med förkärlek för natur samt djur, det sistnämnda givetvis hundar och hästar i majoritet. Längre ner under min kuriosa-flik kan Ni se exempel på kossor kaniner etc. Annars kan en titt på hennes bloggsida, www.herrskapets.blogspot.com, ge Er fler smakprov. Hennes blogg består av s.k. ”vardagsbilder”, och eftersom den uppdateras nästan varje dag, är de bilderna av varierande kvalitet. Jag hoppas, Ni som läser den meningen, förstår vem som uttalar sig så……inte är det jag i alla fall!

Eftersom allt fler människor antingen hittar hem till henne eller ber om foto på prov eller utställning tar hon klivet över till det litet mer professionella – och tar betalt, d.v.s. först efter att hon sett att bilden blivit till belåtenhet. Detta känns bättre, tycker i alla fall jag som inte tycker om att stå i tacksamhetsskuld….

Som hästfotograf har hon varit i elden sedan länge tillbaka och härom helgen fanns några av hennes fotografier med på en mässa i hemtrakterna. Att hon dessutom filmat Anders Landins filmer är känt. Visst klarar jag mig med min lilla digitalkamera ännu ett tag, där jag kanske lyckas få ett skapligt kort av flera hundra bilder – men det är roligt att få något bättre ibland, eller hur?

 

Några av fotografierna som var med på mässan.

  


Smått och gott i värmen

Äntligen är det dags att börja äta sommarmat! Traditionsenligt äter vi alltid inkokt lax 1:a maj, sedan börjar den långa grillsäsongen. Så väntar vi på svensk färskpotatis…..från Skåne förstås. Dagspriset den 6 juni här uppe hos oss var 25 kr/kg. Men visst unnar vi oss det. Till midsommar är det alltid ”lockpris”, brukar vara 1 kr/kg. Så här i början skulle
jag egentligen bara kunna äta potatis med örtsalt och riktigt smör, men maken vill ha sill!

Sill finns i en mängd varianter. Den danska currysild tillhör absoluta favoriten. Saltsill finns nästan alltid i tunna hos oss, men den skall vattnas ur och sedan läggas in och det tar tid. Så som snabbmat använder vi oss oftast av den billigaste matjesillen. Eftersom vi lätt tröttnar på den speciella smaken är den enkel att variera.

Häll av spadet ur en eller flera burkar, samt skölj av sillen i kallt vatten

 

Tomatmatje:

½ burk krossade tomater
Hackad purjolök eller röd lök
2 msk ättika (12%-ig)
Strösocker, c:a 1 tsk el. efter smak
Klippt dill

Pepparrotsmatje:

Vispad grädde
Pepparrot (efter egen smak)
2 msk kaviar (helst röd ur burk)
Klippt dill
 

 
Blanda i matjesillsbitarna i någon av dessa såser. Det räcker om det
står och "drar" medan potatisen kokar.
 

Idag blev det pepparrotsvarianten.

 



Stabijhoun i Skinnskatteberg

Med tillgång till verkligt fina skogsmarker samt bra vatten har Stabayer, som svenskar kallar rasen samt en Drent, varit hos Torun Brate på vatten och spår träning. Kurser hemma hos oss är inte tänkbart längre. Kalhyggen breder snart ut sig över hela Lista och de en gång så välskötta fälten är ett minne blott. Hjälmaren var förr ett bra vatten, där vi t.o.m. hade prov. Om jag bortser från fler och fler ”fartdårar” till sjöss, med eller utan vattenskidor, brukar all ”blomning” samt giftalger komma tidigare och tidigare. SUCK! Vad gör vi med naturen?

Alltnog: hemma hos Torun finns en gäststuga, om man inte själv har husvagn eller husbil. Det kommer mer därom så småningom, men då på rätt plats – dvs. på Stabijhounsidorna! 

  
Gäststugan med utrustat kök Jag kan inte låta bli att ta kort på
hingsten Elton!

 

 
Vår? Nja, inte riktigt.

2010-04-10

Fortfarande ordentliga snövallar – uppskottade samt efter plogning. Minusgrader på nätterna gör att snösmältning går sakta. Rådjuren måste fortfarande få stödutfodring, nu är antalet bara åtta om dagen.

Mest bekymmer är återvändande fåglar nu. Tranorna ropar och sångsvanarna söker öppet vatten, men isen ligger. Häromdagen såg jag några mycket medtagna tofsvipor som hade behövt föda…usch, detta bådar inte gott. Grönsiskorna har kommit i massor – hela skogen sjunger. Bofinkar och rödhake återvänt. Det bakas ”fågelsockerkakor” i mängd samt vi provar med både fink- samt undulatblandning.

 

Grönsiska, hane i praktfärg.

Grönsiskehonor - betydligt mer färglösa.

Våra tre par hackspettar, som varit helt sams under den långa vintern börjar nu slåss ordentligt.Revirtänkandet stegras allteftersom – här skall boendet bestämmas. Först ut med att lägga ägg är vårt par korsnäbbar samt de två paren domherrar, som häckar i varsin grantopp. Ännu syns både hane och hona – men snart blir det enbart hanarna, som snällt matar då honorna ruvar. 

Domherrepar

Av våra fåtaliga fasaner verkar inga finnas kvar. Ekorrparet har klarat sig undan mården även denna vinter och till vår glädje har ett nytt par skogsduvor hittat till oss. Det förra paret återkom år efter år, men måste ha fallit för åldersstrecket, ty vi har inte sett till dem på några år.

Grisen skall slaktas

I barndomstider slaktades gris till jul. Den traditionen har vi inte kvar – vi köper en skinka. Fördelen med att vara jägare är givetvis det vilda köttet, i år har vi njutit av att även ha nötkött och inte vilket kött som helst utan från Charolais.

Vi brukar istället ta gris till sommaren. Ljuvliga grilltider! Men även där börjar traditioner förändras. Vi grillar mer och mer fisk och maken, som är den ekonomiska av oss två, anser att vildsvin är snart det ”billigaste” viltet – åtminstone av mängden att döma. Jag är inte helt överens med det köttet ännu – men med tillvänjning blir det nog bättre. Så det kanske är sista gången det slaktas ”tam”-gris i år.

Fläskfilé är det som min tidningsdelare föredrar – förutom julskinka, så det händer att vi köper ibland. Alltid svensk – med förhoppning att svenska grisar har det aningen bättre än de utomlands. Tidningsrubriker senaste året gör ändå att man blir illa till mods.

Fläskfilé med pikant sås
  
Fläskfilé skuren i ”slantar” (c:a 1 cm tjocka)
Purjolök (eller liten gul lök) i små bitar
Salt
Rosépeppar krossad

Matlagningsgrädde
Maizena ljus redning
Vitvinsvinäger

Potatis , kokt , pressad eller smaksatt potatismos.
(antingen ”vanligt mos, eller kryddat med vitlök, eller
Som på bild nedan med 1 saffranspåse.)

1) Löken steks med litet socker för att karamelliseras
2) Filéslantar steks, kryddas
3) Matlagningsgrädde + redning
4) Innan servering: vitvinsvinäger efter smak 




   

 
Ripmiddag à la Herrskapets kennel

2010-02-21

Nja, det är nog bäst att förklara rubriken, givetvis är det mitt recept! År 2009 var det första året av 24 år i rad, som tidningsdelaren inte var på ripjakt i fjällen. Det kommer tyvärr inte att bli ripjakt detta år 2010 heller. Hans bägge knän är slut, så väntande operationer med rehabilitering efteråt återstår. För att vara ”sörlänning” älskar han fjällen ovanligt mycket. Han brukar åka dit flera gånger om året, för att fjällvandra, för att fiska etc.

Jag erbjöd mig förra året att ta hand om några av Torun Brates hundar. Hon skulle filma som vanligt, och hur mycket jakt tror Ni det blir för hennes hundar då? Så Gora, ”Proppen” och lilla valpen Krona var hos mig några veckor. Modigt av uppfödare/ägare att lämna bort en valp under de viktigaste präglingsveckorna… Gora, med sina svarta ögon är så lätt att handskas med, även den av kärlek nästan ”för mycket” hanhunden Propp. Han får aldrig nog. Efter att vår store, muskulöse Aron vom Rugen End, fällde mig – trots att jag står stadigt på jorden – var det ett bitterljuvt minne av honom, när Propp lyckades med samma sak.

Som tack för inkvartering/skötsel fick jag bl.a. 4 ripor av Torun. Eftersom ripa är min absoluta favoritfågel med sin riktigt vilda fågelsmak, tog jag tacksamt emot. Så jag får väl ta emot några av hennes hundar nästa jakt också; mot ”betalning” i ripor…

Tyskar älskar ripa. En gång gjorde jag i ordning till Wolfgang Beusse med fru (kennel Rugen End). Oroligt tittade bägge om det skulle ta slut. Det blev kvar…vilket togs ner tillbaka till Tyskland för att bjuda barnen på. Lika förtjust var Josef Germann (”Max” bland vänner, kennel Kiefernwalde) som, när han var hos Torun på årliga älgjakten, bad att få ta resterna med hem till sin fru. Ja,ja, vi har en ”exotisk” fauna och matkultur i Sverige.

  
Propp och Gora, nyligen tagen bild där de tolkar sin matte på
skidor..
Isolde väntar på nyskottad veranda att ripmiddagen blir färdig.

Den enda fågel jag lägger ned i frysen med fjädrar är just ripan Övrig skogsfågel plockar jag efter sedvanlig hängning, för att kunna helsteka i ugn. Äldre Canadagås flår jag, eftersom jag ändå lägger den gåsen i marinad. Att ha ”fjädrade” fåglar i frysen, nej ett irritationsmoment, ibland får det bli apportvilt bara just därför.
  
    

Ripa – på Münstergården

En ripa per person (eller två)
Smör (till bryning)
Trumpetsvamp (gul eller svart)
Salt
Grönpeppar
Whisky (eller cognac) till flambering
Fond (helst Maggi Würze)
Matlagningsgrädde
Hård mesost (efter smak)
Gelé (svart-vinbär eller rönnbär)

Efter att ha brynt riporna runt om, kryddas de samt Whisky hälls 
över. Flambering! Fond, trumpetsvamp samt matlagningsgräd- 
de hälls i. Puttras under lock till dess fågel är mör. Avsmaka till 
slut med mesost samt litet gelé.

Vi föredrar Hasselbackspotatis till.
   



   

 
Skogens djur allt närmare

2010-02-10

Tre rådjur har vi sett allt som oftast, en get, en bock samt en bockkilling. Geten är mycket försiktig och bocken motar bort killingen. För en vecka sedan upphörde de två vuxna att komma – i alla fall dagtid. Kvar är bara ”lilleman” – men han är hos oss minst tre gånger om dagen. Sista gången kommer han vid 16-tiden, numera i sällskap med två harar. Dessutom samsas han med över 20 koltrastar. Jag eftersträvar givetvis inte tamhet – men alltmer orädd är han. Fyra meters avstånd, där går hans gräns nu. När jag skall fylla på maten, flyttar han sig sakta ett par meter inåt skogen, så vänder han åter – direkt.

 

Svartmesarna är ovanligt lätta att få tama, de sätter sig på huvud och händer. En och annan talgoxe äter också ur hand. Våra tre par hackspettar sitter numera på c:a en meters håll och väntar medan det dagliga margarinet sätts ut på aspstammen. Men aldrig har jag sett så orädda koltrastar. Eftersom jag efter bl.a. undulat- samt papegojuppfödning är ”fågelvan”, riskerar jag inga fobier, som en del jag känner har. Ni som är gamla nog kanske skrämdes av Alfred Hitchcocks legendariska film ”Fåglarna”? 

Däremot börjar koltrastarna bli väl framfusiga. Dels hoppar de på fönsterbläcken för att tala om att de vill börja äta nu, dels flyttar de inte på sig längre ens för våra fötter. Till skillnad från andra fåglar är de obekymrade över mörkret – vill ha mat både tidig morgon och sen kväll. Så flyttar de sig knappt för hundarna. Lyckligtvis har vi bara en hund, som anser att de är en utmärkt föda – min Stabijhoun.

Varken Elly eller Faust skall givetvis bry sig om ”småfåglar” – och gör det normalt inte heller. Däremot har jag börjat fundera över Ellys beteende sista veckorna. Utanför huset far hon runt som en skottspole , så plötsligt tvärnitar hon vid en mycket snötyngd liten gran eller thujabuske. Hon dyker in under och fattar stånd. Irriterad lyfter jag på den täta vegetationen och se: därunder vilar då 4-5 koltrastar på barmarken/grottan som bildats. Numera tar jag henne ”i örat” för att få stopp på sådant – men tänker jag efter…..kanske tycker hon att många koltrastar är nog lika bra som en orre eller en tjäder?

 

Annat är det med nytillskottet Isolde – för henne är allting ätbart! Och som Ni kan läsa på hennes sida så drygar hon ut sin meny med både det ena och andra. Energi har hon, så kanske innehåller koltrastar och övriga djur hon hittar just det hon behöver? Ibland tycks Faust sucka, då går han och husse uppför trappan till gästrummet, för att få vara ifred.

 

Ibland kallar vi Isolde för ”Sotpackan”. Dels är hennes huvud svart som sot, dels älskar hon att äta upp kolresterna från brasan. Yttermera så bor hon och vi i Lista….här avrättades Sveriges sista häxa år 1704 genom halshuggning. Hon hette egentligen Anna Ersdotter , men kallades ”Sotpackan”! Prästen i Lista skyllde på henne, om någon bonde fick missväxt, eller när en bonde fick hjärnblödning, om kreatur blev sjuka etc.

Många människor - i alla fall långt över 300, togs livet av med den brottsrubriceringen. De flesta var givetvis kvinnor, och prästerna stödde sig från begynnelsen på 2:a Mosebok 22:18 där det står: ”En trollkvinna skall Du icke låta leva”. I Sverige var vi dock något humanare än i övriga Europa. I början på 1600-talet brändes den sista kvinnan på bål levande! Efter det halshögg man dem åtminstone först, innan bålet tändes. Först 1779 kom Gustaf III på att häxperioden var över för länge sedan, varför detta försvann ur lagen.

Någon boende i socknen gjorde för några år sedan en ”Sotpacka” i naturlig storlek, som stod bredvid landsvägen hit. Men eftersom ”människor” är som de är stals den i omgångar. Kom tillbaka för att slutligen gjutas fast. Vad gör ”människan” då, när man inte längre kan stjäla den? Jo, då bränner man ner den! Så här såg dockan ut i alla fall, så länge hon fick vara ifred.

   
   
  

 
Elva år sedan vi hade sådan vinter

2010-01-30

 


Taken har blivit skrapade från snö två gånger i år och mannen i huset klagar. Dels över snöskottning, dels över att han tycker skogens djur får för dyr mat.

Idag har det varit fågelräkning inom SOF. T.ex. hade vi 23 koltrastar. Dagsranson till alla fåglar: Tre liter solrosfrön, en liter hampfrö, en liter undulatfrö/finkfrö, två liter (!) jordnötter till alla mesar, samt havre och vete till de markgående. Dessutom talg, talgbollar, fläsksvålar, 10-15 äpplen samt slutligen ½ kg margarin. Jag tigger bröd, men de känner skillnad – bäst är mina bullar samt de ”fågelsockerkakor” jag bakat sedan papegojuppfödningens tid.

Margarin stryker vi på en stor aspstam. Det uppskattas inte bara av de tre hackspettparen, utan även mesar har lärt sig. Först i skymningen kommer våra stationära rådjur samt hararna.

  
Favoritmat, som tas ur handen, speciellt av svartmesen: hackade valnötter.

Att fotografera är inte det lättaste. Visserligen har jag en synnerligen liten (och därmed billig) digitalkamera. Kanske kunde fotona bli något bättre, om det införskaffades en dyrare sådan, men jag betvivlar det. En till duktig fotograf finns i bekantskapskretsen: Leif på Dylta Bruk. Det har varit hans ”vid sidan om hobby” i många år. Här kommer 
bilder han sände mig nyligen, innan han försvann till varmare breddgrader. Även i Sverige har vi exotiska fåglar, eller hur?

  

Under årens lopp har vi haft flera hundar som inte tyckt om värme. S:t Bernharden kunde man med tvång först skotta fram och sedan bokstavligt dra in i huset. Faust tycker inte heller om värme. Är brasan tänd ligger han så långt bort från den som möjligt. Han trivs ypperligt även i 20-25 minusgrader. Så visst är hundar individuella!

Hasse Eliassons "Sigge" på favoritplats

  

Isolde vill inte gärna lämna sängvärmen.


  


 
BRRRR....vilken vinter!

2010-01-11

10 år sedan vi hade så mycket snö och så kallt! Vi var förberedda på detta av mängden rönnbär denna hösten att döma. Vedförrådet är minst sagt välfyllt. Fågelmat går det åt mängder av. Vi är redan inne på tredje säcken strim- migt solrosfrö (köp inte det billigare svarta), 10 kg hampfrö hittills samt 50 kg jordnötter – och det numera obligatoriska: margarin, talg samt undulat- och finkfrö. OM man skall mata fåglarna skall det ske varje dag! Tyvärr, tror människor, som inte kan så mycket om naturen, att de gör fåglarna en välgärning, genom att vräka ut mat de enstaka gånger de t.ex. tittar till sommarstugan eller besöker jaktmark. När maten tar slut väntar fåglarna – och flera fryser ihjäl direkt.

Att utfodra rådjur är inte heller speciellt enkelt, som dessa s.k. naturvänner tror… Det går inte att plötsligt lägga ut t.ex. hö eller kross. Deras magar/matsmältningsapparat klarar det helt enkelt inte. Kontinuerlig tillvänjning och utfod- ring krävs – samt hugga ner sly, så att de når.

Hemma hos Torun Brate verkar inte snön bekomma vildkaninerna ett dugg. De har dock fri tillgång till mat – alltifrån hö, korn och vete t.ex.

  

Det sägs att kattor har mycket lätt att få köldskador via trampdynor/tassar. Skall erkänna dock att jag är illa bevandrad i kattornas värld. Däremot har jag upptäckt att våra hundar är olika känsliga för köldkramp. Våra Münstrar reagerar knappt alls – trots mycken snö och över - 25 grader. Däremot valpen vi har (Stabijhoun) behöver inte vara ute länge förrän kramp sätter in. Likaså är vår numera åldriga lilla Basset känslig. Jag vet ej med säkerhet varför? Tankar som far igenom huvudet är dock att valpen har relativt ”tunn hud” på trampdynorna – dessutom är en del av dem vita – till skillnad från våra Münster med helt svarta dynor. Även Basseten har några vita sådana, och dessutom litet torrsprickor i kanterna.

  
Bilder jag lånat av Torun, som inte visar på köldkänslighet.

Vår ”vintermeny” kan bli litet enformig – men vi ökar mängden av varm rinnande ”föda”. Varm buljong, choklad, Glühwein samt glögg – för att inte tala om favoriten: Irish Coffee samt Stroh Rom i thé…

Och soppor förstås. Under sökord ”recept” på Internet finns mycket gott att hämta. Där hittar Du en försvinnande god älgsoppa (huvudingrediens är älgfärs) eller varför inte kräftsoppa som består bl.a. av morötter, kräftost samt kräftstjärtar.

Maken har två favortiter; svampsoppa samt köttsoppa. Den förstnämnda går att variera hur mycket som helst. Med vin, portvin för att inte tala om att de olika svampsorterna som ger helt olika smaksensationer. Vi plockar mycket svamp – har alltid torkad sådan i olika burkar. Trattkantareller, svart- och gul trumpetsvamp samt givetvis Karl Johan!

Har man tillgång till älgkött är det verkligen säsong för köttsoppa. Och nu kommer allt framdelskött väl till pass. Mängder med variationer mest tack vare stort utbud av olika grönsaker. Årets favorit för mig är att jag upptäckt fänkål tillsammans med löksorter och svamp.

Om man nu inte vill göra måltiden kraftigare – med t.ex. svampsmörgås till, eller pannkakor efteråt – kan man återupptäcka klimp! Det åt man ofta förr – speciellt ”bondklimpen”, som t.o.m. kunde serveras dagen efter – då stekt med fläsk! I Münsterns land äts Knödel i många upplagor - nedan följer några enkla recept på klimp.

1) ”Finare” folks klimp
 
3 dl mjölk
1 dl mannagryn

Sjudes under konstant omrörning, c:a 5 minuter tillsammans med kryddor  efter smak, t.ex.
 
3 bittermandlar
salt, peppar
kardemumma

När detta svalnat något rörs ett uppvispat ägg i till slut. Serveras i separat  skål, där man med sked lägger i sin soppa – efter behag.

2) Knödel till soppa
  
Finfördelat franskbröd 
2 dl mjölk
Stekt finhackad lök
2 msk mjöl
2 ägg
Salt, peppar (ev. klippt persilja)
 
Koka i separat kastrull runda bollar c.a 15-20 minuter. Lägg i den färdiga soppan.

3) Bondklimp eller ”fattigmansklimp”
 

Vetemjöl
Salt och peppar
Vatten, röres ihop till ganska fast konsistens.
 
Kokas i separat kastrull i saltat vatten. När klimpen flyter upp – färdig!
   

Till det trevliga med den stränga vintern hör alla stearinljus, som åtminstone vi tänder. Så har vi en stor braskamin, vars murstock värmer upp även övervåningen. Litet avundsjuk är jag dock på dem som bor i genuint restaurerade äldre hus – med alla sina fungerande kakelugnar……här en bild från huset i Sunnanfors som innehåller fyra sådana.

  
En ytterligare glädje nu in i det nya året – det blir ljusare för var dag!

  

  


 
En hund betyder så mycket

2009-11-22

Bekantskapskretsen består nästan ”bara” av hundmänniskor – vem annars står ut med oss som innebär smutsiga tassar, hundhår och hundarnas soffor? D.v.s. det är hund som gäller och människan kommer i andra hand.

Olika slags hundmänniskor känner vi – de som har många hundar kanske mest för avel och utställning, där hundarna plockas fram och putsas av till dessa begivelser. De med flera jakthundar läs: hundgårdshundar, som i bästa fall dammas av någon/några veckor före jakt och lagom till säsongen är slut fått acceptabel kondition. Bland jakthundsfolket tycker jag det överlag är bättre bland folk med fågelhundsraser. Till skillnad från dem med älghundar och flertalet drivande raser bygger så mycket på samarbetet mellan hund och förare.

Ibland hittar vi en människa där hunden betyder mer, som i vardagen är med husse hela dagarna och när äntligen jaktsäsongen kommer får jaga mycket. Där man får se en hund som inte släpper sin ledare med ögonen, påminner nästan om dyrkan från den fyrbenta - en ren fröjd att se! Ett kort på husse och hund jag har haft med förut (från riksprovet 2008) speglar detta. Jag har träffat dem i vardagen också, varför jag törs säga: den kontakten har jag själv
bara haft med en av mina hundar. 

Min husse som jag ser upp till

Har man ett sådant förhållande som Ingemar har med sin Ricco slår det hårt när något händer. För några veckor sedan blev Ricco mycket dålig. Han kunde varken äta eller stå på benen. Ilfart till Göteborgs djursjukhus, där han legat – länge. Med dropp, kateter och utan att ens vara vid medvetande fanns först bara två alternativ – antingen skulle han dö med det snaraste , eller så skulle han få hjälp med att gå bort.

Alla upptänkliga orsaker undersöktes; erlichias, glykolförgiftning m.m. Mot alla odds kämpade Ricco och har fått komma hem. I skrivande stund vill jag inte skriva diagnos. Kontinuerliga prover tas fortfarande , ty något ovanligt är det, men lever- och njurvärden är mycket bättre. Approx har fått flytta hemifrån, eftersom Ricco är i ”karantän”. För tillfället känns problemen som att kunna hålla urin (likt människor som haft kateter ofta drabbas av) och kunna äta upp sig som bagateller för husse.

Lång konvalecens förestår och man skall ju inte ”ropa hej”……men tårarna, som rann på mig, byttes i alla fall till glädjetårar, när husse meddelade att Ricco fått komma hem! 
- Vi håller tummarna!

  
Hemma!
  

Strax innan Ricco insjuknade - stolt apportör på Dylta bruk och sex kg
tyngre än idag.  Foto: T.Brate

 


  
Hösten är här

2009-09-13

Ljusa, daggiga och svala morgnar – spindlarna arbetar ännu. Huggormarna använder sig av vägarna för att ligga och fånga upp värmande sol.

  

Ännu är det skogsfågeljakt som gäller och till husses förvåning har Faust skött sig – riktigt bra t.o.m. Fyllda två år, men redan anpassad marktagning efter skog (till skillnad från vår lilla tyska Elly). God kontakt och bra stånd – lugn i skott och apporterar bra. Vissa saker sitter inte helt, när husses gamla och trötta ben vill tillbaka till bilen, anser Faust inte att det är färdigjagat. Bättre lydnad vid inkallningen m.a.o. 

Själv är jag, efter att fått vara med en vecka, placerad i köket – har Ni hört om detta med kvinnans plats – vid spisen? Gula kantareller i överflöd, trattkantareller har vi ej börjat plocka ännu. Maken kom hem med 85 liter rensade lingon härom kvällen! Hans trädgårdsland har verkligen gett utdelning. Morötter skall förvällas, purjolök frysas in, persilja samt övriga kryddor torkas. Tomater har gett rekordskörd, så det får bli syltning.

För skojs skull satte vi gurkfrön – och varje frö tog sig för utplantering. Så maken ”kastade ut” – bokstavligt talat, några plantor på slänten i gräsklippsrens. Vi ger bort Västeråsgurkor i mängder, men det verkar inte ta slut.

Fläder sprider fåglarna – det är som ogräs. C.a 50 plantor har vi ryckt upp och kastat bort, Några har bekanta förbarmat sig över. Fläderblomsaft gjordes, mycket gott att blanda i drinkar. Nu borde jag plocka bären – även detta gör speciellt danskar saft av, kräm m.m.

Så provade vi jordärtsskockor - gott som både soppa, puré etc. På våra breddgrader skulle de bli ungefär 1-1,5 meter höga, och sällan gå i blom….. Vi har gett bort buketter av dessa blommor länge nu och i morgon skall vi prova att skörda det som skall finnas under jord.


Som sagt – maken jagar vidare och roar sig och jag står i köket mest hela dagarna just nu!


   
  
Ännu en person i KlM-världen

2009-07-27

Lite längre ner under denna flik, Kuriosa, skrev jag om Torun Brate, som jag lärt känna på senare tid. I jämlikhetens tecken skall jag nu skriva om en person av manligt kön: Martin Holmberg - även han en relativt ny bekantskap – om jag jämför med dem jag lärde känna under 80-talet. Några av mina väl ingrodda fördomar har han fått på skam….ser man honom ”live”, liknar han inte den bild jag har av vare sig kockar eller restaurangägare. Nu har han visserligen sadlat om och är bonde på heltid – med allt vad det innebär: Köttdjur, spannmål samt säsongsförsäljning av bl.a. grönsaker samt jordgubbar. 

Inte nog med att han för Münstergårdens blod vidare – han gör det med bravur! Hans tik JCH Rödhammerens Cirka, en av de två jaktchampions vi har på tiksidan, har till min förvåning aldrig fått sig tilldelat t.ex. pris som årets Münsterländer. Men kanske hon fått uppmärksamhet inom västsvenskas lokalområde? Hon har bl.a. en 8 som fältbetyg, samt gått till pris på alla underlag – fält, fjäll samt skog. Nåja – hennes valpar ur både hennes första (fyra hundar jaktprovsmeriterade) samt hennes andra kull kommer att låta tala om sig.

JCH Rödhammerens Cirka 
(e: Münstergårdens Tyr, u: Rogstabergets Bessie Smith)

Martin har egenskaper som jag sätter högt – positiv, seriös, generös samt ödmjuk! Jag har svårt ibland att uppskatta människor, som ”över en weekend”, blivit t.ex. jägare, efter en-två kullar kan allt om avel, eller efter att ha lyckats med en hund kan allt om hundar och dressyr….så Martin är värd några egna rader – som en god representant inom denna snäva Münstervärld.

Efter att ha sammanbott med Camilla och förutom köttdjur och två kullar även ”avlat” två barn, skall det bli giftermål. En gång för flera månader sedan lovade jag hålla tyst om både datum samt plats, så det håller jag – men härom helgen lyckades det bl.a. vännen Ingemar att kidnappa honom på sedvanlig svensexa. I högsäsong som bonde hinner man inte med att gå bruksgrensprov… Ingemar ”fixar”, går upp med Axa, men ”fejkar ett prov, där Axa sägs försvinna på spåret…. Husse blir uppbragt, får leta efter sin hund, som kopplats upp av vännerna – gömda i skogen!


Glad husse som funnit sin Axa.
(foto: Annica Larsson)

Efter att ha hittat Axa och alla upptäckt provdeltagare gömda i skogen – givetvis även domare involverade i ”luren- drejeriet” följde svensexa, enbart för män förstås, i två dygn. En höjdpunkt var seglats på tvåvånings husbåt med undervåning i form av bastu. Jag drar en barmhärtighetens slöja över ”tillståndet” dessa dagar – samt även när jag pratade med Martin dygnet efter…

Må bröllopet bli enormt – liksom förhoppningsvis en tredje kull undan fenomenala Cirka!

Gänget i maskopi. (foto: Annica Larsson)

  


 

På Münstergården trivs både troll och blommor i år                                                                                2009-07-18


Äntligen har jag hittat en moatjé till mitt troll, nu behöver han inte vara ensam.
   


Så tyckte jag att foten rörde sig på mitt lata troll…och det utan hallucinationer. Efter att ha tittat en extra gång upptäcktes att trollfoten hade fått hyresgäst. En ”riktig” ödla: skogsödlan! Hela vår slänt är annars full av kopparödlor, men eftersom de saknar ben och därför ser ut som en liten orm, och vi har så många sådana, var detta en ny hyresgäst. Det finns bara tre arter ödlor i Sverige – förutom de två vattenödlorna (salamander) och alla är de fridlysta! Liksom för övrigt alla ormar är fr.o.m. i år. Ödlorna skall man inte ”plocka med” – de tappar sin svans som skyddsmekanism och det tar tid innan en ny – kortare dock – växer ut.

  


Det myckna regnandet till trots – eller kanske just därför - frodas allt i år. Första dillskörden är bärgad och infryst. Rabarber, rädisor, sallad, morötter och tomater har vi ätit ett längre tag. Färskpotatis från egna landet smakar härligt! Vi väntar nu på lök i flera former, jordärtskockor samt olika gurkor. Arbetsam tid är det, när allt mognar: krusbär, vinbär samt i skogen är blåbären mogna och fem liter gula kantareller plockade hittills. Tiden skall räcka till, ty förhoppningsvis är jag ”med valp” snart.


 
      
Axplock av våra rosor.
  

 

  
    

Tre nya sorters vallmo.


  


 

Livet är trots allt inte ”bara” hundar på Münstergården

Plötsligt var våren över – Klematisen – de tidiga sorterna blommade bara ett par veckor. Alla blommor hos oss finns utanför själva trädgården, av förklarliga skäl. Våra Münstrar gräver - med stor glädje t.o.m. Lilla skogsvägen utanför staketet får vara ifred – där blommar nu pioner, lupiner samt vallmo. Sommarens ”Välkommen” är på plats.

  

Näst efter djur samt blommor i alla former har jag en till passion. Jag är troll-tokig! Inomhus finns många – allt ifrån traditionella John Bauer-troll till vättar. Drömmen är att kunna bygga ett riktigt trollrike i skogsdelen av tomten – men det får vänta. Våra hundar inte bara gräver – de apporterar och flyttar troll också.

  

Maken skulle underhålla huset. Jag log för mig själv – hans hemlighet är att han lider av höjdskräck – tycker ibland att vissa jakttorn kan vara bekymmersamma. Han lånade en sky-lift, och ända nerifrån marken observerade jag darr i hans knäveck.

Vindbrädor skulle bytas, målas och höga träd toppas.

Han blev riktigt ”kaxig” vartefter kvällen fortskred. Frun i huset intog soffan framför tv-n, det gäller att passa på. Efter några timmar saknade jag honom – faktiskt, och stängde av tv-apparaten. Vrålande utanför – hördes säkert i hela socknen, och hade pågått en längre tid. Sky-liftens korg hade hakat upp sig och gick inte att sänka! Och plötsligt dög jag, som aldrig brukar få närma mig ”teknisk” apparatur. Efter mycket om och men hittade jag en knapp som det stod ”nöd…” på. Ner kom maken, arg som ett bi – på mig förstås. Jag medger att tanken föresvävade mig för en kort se- kund: ”Han kunde fått stanna däruppe – ett litet tag till.”

Hur kan en människa (det måste vara någon av manligt kön) konstruera en sådan maskin, utan att sätta en ”nödknapp” uppe i korgen också? Vad hjälper det att sitta flera meter upp i luften med nödutrustning nere på marken? Speciellt om man har en sådan fru, som jag är…..med glimt i ögat och litet skadeglädje ibland.

I år har vi dessutom trädgårdsland! Det var länge sedan, då husse tröttnade på att av hundar få uppgrävd – ibland uppäten potatis, lök, frilandsgurka etc. Annars äter de glatt både röda och svarta vinbär, även björnbär och krusbär – trots att vi har de taggigaste sorterna. I år är allt inhägnat, för säkerhets skull och Faust kan inte ens markera  rabarberna – det är synd om honom. Han tittar trånande på dem, lagom höjd och allt.


Mitt skötselområde är rabatterna – de utanför staketet, Ni vet. Nedan några favoriter som just nu står i sin vackraste skrud.

     
Vallmo, rosa Stjärnflocka Fjädervallmo

   


 

Vad är nu detta……..?

Med maken bortrest en vecka med sin Quorum’s Faust, passade jag på att upplåta hus samt bjuda på mat och stormtrivas ihop med människor (avelskommitté) med en helt annan ras: Stabijhoûn! En ras som tillhör övriga stående fågelhundar grupp 7! Jag lärde känna rasen – som jag upptäckte första gången på världshundsutställningen 1988 i Köpenhamn – och föll för, redan då. Trots flera exemplar av dem på samma yta var de helt klart lugnare och tystare än Münster. Ställde både fågel samt denna i temperament helt tokiga grävlinghona, boende hos oss – det var en njutbar upplevelse!

Avelskommittén arbetade idogt i två dagar – så värmande att få vara med om seriösa tankegångar, värnandet om en relativt ny ras för Sverige – med människor som brydde sig om just rasens bästa, utan ”skvaller” och inom hund- och hästvärld så vanligt förekommande ”baktaleri”.

  
Bärbar dator är oumbärlig numera.

En hanhund, som var speciell i både uttryck och mentalitet….

Helena Gunnarssons "Frippe" (ovan & nedan)

 

Det som hjärtat slår extra för hos mig är den äldre hunden, med så mycket ”klokskap” och charm som bara ålder och vishet kan ge. Ålder till trots, kan man tycka en boll är fantastisk rolig. Dessutom kan man frysa/ställa en grävling, som genom matning av människan, blivit  rent ut ”farlig” för både folk och fä. Quelle hjälpte oss att rädda valpen, genom att visa oss var grävlingen låg!

Trots ålder är en boll fantastiskt rolig

Katt bland hermeliner….?

Mitt bland alla Stabijhoûn fanns ett litet yrväder, som jag blev överförtjust i… För första gången lärde jag känna en ”jakt-Cocker”! Så förtjusande i både sovande tillstånd samt ”stelnande” framför grävlingen och jagande sädesärla…. Och vet Ni vad man gör, när man sovit länge? Jo, då slår man kullerbyttor för att få utlopp för energi! Är detta månne rasen för mig – efter att ha tagit paus från Münsterländer?

  

 


 

Nog är hon tysk alltid……

Vår lilla Elly har skallat i hundgården i c;a tre veckor. Ståndskall med rest ragg ända ut i svansspetsen. Eftersom hon nyligen dödade en strykarkatt som hamnat på vår – dvs. ”hennes” tomt, tog jag för givet att det var en katt igen. Synnerligande irriterad har jag varit över hennes skällande. Nu vet jag varför. En grävlinghona med ungar under veden! Och en mycket märklig liten hona – totalt oberörd av att Elly fullkomligt kastar sig emot hundgårdens nät – när grävlingen på dagtid (!) letar mask precis utanför stängslet. Igårkväll gick jag nära – inte rädd för mig heller! Visserligen beskyddar hon ungen, den enda jag såg då – men brukar de väsa/fräsa och våga sig på attack mot människor? Och inte är de lovliga heller – förrän 1 augusti – om man skall vara laglig….

  

 


Välkommen till rådjursjakt – på vårt vis!

Att använda sin väldresserade KlM till stötjakt på hårvilt är en positiv upplevelse. Att höra talas om dessa ”drivande” snabbsprungna KlM eller övriga relativt högbenta raser utan att först vara dresserade innan de tillåts jaga -  är för oss en etisk styggelse! Så mycket roligare är det därför att välkomna en liten Petite till våra vänner Carina och Bengt, kennel Contramarken.

För att hålla sig till sanningen är det inte Carinas utan Bengts hund! Maken i vårt hus gläder sig alldeles speciellt – nu har han fått en själsfrände, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån oss, för att kunna utöva jakt ofta tillsammans. Lugnt och fint försiggår drev, med rådjur som inte rusar i panik, och buktar fint.

Så: Lycka till med Inkelinks Jessie, Bengt! Det skall bli roligt att följa Era bravader.

  
Lilla Jessie Glad husse Bengt

  


 

Dagens rätt – enkel att tillaga men så god...

 

Trattkantarellsoppa  - på torkade svamp!

  • 2 små charlottenlökar , hackade

  • 2 vitlöksklyftor , pressade (kan uteslutas för dem som ej tycker om…) får ”svettas” i botten av en kastrull med litet margarin/smör 

Därefter ilägges:

  • 2-3 ”nävar” torkade trattkantarell

  • 1 buljongtärning (kött- eller hönsbuljong)

  • ½ liter vatten

Efter kokning på svag värme i 15-20 minuter späd med

  • 2 -3 dl matlagningsgrädde (vill man ”festa” går det bra att lägga till 1 dl vitt vin…)

  • Nymalen svartpeppar  – efter smak.

Mixa gärna med hjälp av en mixer!

Red soppan så den blir litet simmigare/tjockare.

(På bilden ovan ligger litet Turkisk Youghurt samt några brödkrutonger i soppan)

 

Kalvdans – på mitt sätt.

Smörj en eldfast form med litet margarin och fyll upp med  

  • Råmjölk (om första mjölkning – späd med litet vanlig mjölk, om tredje mjölkning; vispa i ett ägg)

  • Bittermandelolja. (Jag brukar använda en halv liten flaska c:a 2-3 cl alltså)

  • Ugnstemperatur 150 grader tills den är fast –ungefär som brylépudding)

Serveras med körsbärs-, hjortron-, eller hallonsylt.

Kan det bli enklare? Problemet är bara att få tag på råmjölk….”mjölkbönderna” tenderar att minska i antal – asfaltsbarn tror väl snart att mjölken görs i en fabrik och hamnar  i papperskartonger. Eller kommer från något annat land.

Kalvdans tillagas olika, beroende på var i landet man bor. I Skåne vet jag, tar man i socker och russin i mjölken. Längre upp användes socker samt kanel – det sistnämnda strös överst. De äldre här i Södermanland använder socker i samt serverar med saftsås.

 

   
Här mjölkas kossorna hos Torun - självklart är det hennes foton också. Kossorna ingår i ett ekologiskt program med tillhörande
extra provtagningar - de har det bra - rent och snyggt omkring sig, samt att Torun även "ryktar" dem vid mjölkningen. Jodå, det fick
även jag lära mig som barn, att detta skulle göras - varje dag - men det var inte alls så många djur! 

Snart nalkas friheten för dem....skönast ändå att vara ute, även om denna ladugård är en prydnad.

 


 

Vägen till mannens hjärta…


…sägs gå genom magen, och det stämmer nog i alla fall till viss del hemma hos oss. Så var det detta med kaniner – som är så ljuvliga krabater: se bara fotona som Torun Brate tagit, och maken jagade nere i Skåne med iller som hjälp! Själv har jag ätit kanin sedan barnsben – inte helt angenäma minnen skall erkännas, men då var det uppfödning av dem, sedan slakt - och detta är viltkanin med annan smak. Apportvilt, tänkte jag och gladdes. Människoföda tyckte maken, och flådde flera stycken. Första försöket misslyckades kapitalt. Till min förvåning var köttet ”segt” – jag trodde att stek/koktid borde vara jämförbart med hare, men dessa små och söta djur krävde mer tid.

Nytt försök:

Styckning: baklår,framben samt rygg/sadel i fyra bitar. (Två kaniner)
 



Marinad:

8 dl rödvin
2 dl mjölk
1 grovhackad stor gul lök
4 grovt skurna vitlöksklyftor
2 msk krossade enbär samt grovmalen svartpeppar.

Detta fick stå i kylskåp i tre dagar.

1) Lyft upp köttbitarna och torka av dem samt sila marinaden. Bryn köttet runt om i gryta –helst i smör. Späd med marinaden, som knappt skall täcka köttet Tillsätt en buljongtärning samt litet salt. Låt brässera 1 ½ timme. Obs: känn efter om köttet är mört!

2) Lyft upp köttbitarna samt red kvarvarande skyn – Maizena-redning är lättast att använda. Tillsätt matlagningsgrädde samt en rejäl bit mesost (ev. messmör) Till sist; färska champinjoner skurna i c:a 4 delar. Smaka av! Lägg tillbaka köttet.

Serveras med pressad potatis samt gelé.

Betygsätta detta törs jag inte göra - maken och jag har olika uppfattning, vilket kan bero på mina barndomsminnen, där kanin förekom relativt ofta…..men, jag framhärdar nog – till en annan gång: Ett mycket bra apportvilt, som sagt!

 


 

Inte bara hundar och jakt…..

Ränderna efter att ha varit gift med en ornitolog har inte helt gått ur. Några saker har förändrats dock – t.ex. synen på rovfågel…

Vintertid går åt mycket mat – hittills har inhandlats fyra säckar strimmigt solrosfrö, en säck hampfrö, tre säckar jordnötter dessutom: vete, havre, tre hinkar talgbollar, späck samt ett halvt kg margarin varannan dag. Det sistnämnda stryks ut på stammen av en gammal asp, till glädje för hackspettar samt mesfåglar. Äpplen, russin samt nötter. Dyrare än hundmaten t.o.m. – vi matar varje dag fr.o.m. november-mars/april.

Margarin använder vi oss av även sommartid – då kommer hackspettarna med sina ungar och förhoppningsvis låter de bli att plundra annat. Vi har ständigt tre par stor vanlig hackspett där två honor blivit riktigt tama. Till övriga tama hör också några talgoxar samt framför allt den lilla svartmesen. De sätter sig överallt – på huvudet, på våra händer. Sommartid serveras hembakad sockerkaka – har varit räddningen för flera sädesärlekullar, när insektstillgången varit dålig.

Ett ekorrpar har vi också, med i år endast en överlevande unge – tam också den. Eftersom vi bor i skogen finns också rådjur samt harar som äter främst havre. Fladdermöss samt igelkottar hör också till våra djur. Senaste tillskottet under vårt ena ”mat-träd” är spår efter vildsvin!

Förhoppningsvis skall en bättre kamera inköpas – då skall det bli träning av fotografering. Om inte Torun Brate hinner förstås…..

Inventering av fågelarter i januari under två dagar :
   

  • Talgoxe
  • Talltita
  • Entita
  • Blåmes
  • Tofsmes
  • Svartmes
  • Grönsiska
  
  • Gulsparv
  • Grönfink
  • Domherre
  • Nötväcka
  • Trädkrypare
  • Bofink
  • Koltrast
  
  • Hackspett, vanlig, stor
  • Gröngöling
  • Spillkråka
  • Nötskrika
  • Sparvhök
  • Kattuggla (på natten)
 
 
 
 
 

Häromdagen såg jag för första gången denna säsongen: Kungsfågel! Naturen bjuder på mycket –även denna perioden av året!

Sommartid: favoritmat pannkaka eller kokt strömming


Andra mer domesticerade djur som funnits:

 
Akvaterrarium med ödlor på landdelen (Anolis) Rödörad vattensködpadda, som lade ägg i sanddelen


På Mellangården har fötts upp fåglar
- i hopp om att de inte skulle viltfångas. 

 
Grönkindad Amazon, papegoja Gultofsad Kakadua, vi hade även Moluckkakaduor
 
 
Blå-gul Ara En mycket lättdomesticerad art: Lories. Vi var först
i Sverige med att få fram Blue-streaked Lories.
  

Färgundulater - lättast att föda upp.

 

Som många, kanske mest flickor, har jag haft en hästperiod. Uppväxt tillsammans med nordsvenskar, som vi använde i st. f. den moderna traktorn. Bilden nedan visar min stora kärlek, som varade i över 20 år. Han hade en ovanlig färg: stickelhårig guldfux, och var valack. I ett stall utanför Linköping fanns en helbror, dock något yngre, med namnet Greven. De var identiskt lika i färg - dock inte i temperament , då han fick vara hingst och betäcka några ston.

  

Dick, gotlandsruss f.1952.
Han vann Aftonbladets SM-täcke på Skrubbs,
Gotland.

 


 

Våra vänner uppskattar inte samma mat som vi….

Vi försöker att använda det mesta av det vi skjuter. T.ex uppskattas inte lever av alla vi känner. Vi utnyttjar älgkalvlever samt rådjurslevern till vår mat. Den enklaste grytan är snabb att göra.

Levergryta:

Lever skuren i bitar (c:a 2 x 2 cm) med den mycket tunna hinnan borttagen
10 cm purjolök, skuren i ringar
Halv hand av torkad svamp (Trattkantareller eller Karl Johan)
Litet mjöl
Salt
Vitpeppar
Halv burk krossade tomater
2 dl matlagningsgrädde eller Turkisk Yoghurt
(ev. litet vatten, om såsen blir för tjock)

Serveras med kokt potatis eller ris samt lingonsylt

 
OM det nu är ”äldre” lever av ko, tjur etc. kokar vi den c:a 30 minuter. Därefter tärnas den och läggs i långpanna. Ugnen sätts på 50 grader. Leverbitarna torkas till de är ”knastertorra” samt svarta (annars kan de bilda mögel) och används som hundgodis.
  

Levermousse:
(Vi fryser t.ex gåslever, andlever samt harlever för sig)

Dessa levrar blir som mousse en delikatess – den serveras kall med Cumberlandsås eller ljummen i microvågsugn tillsammans med smörstekta champinjoner, eller med hackade valnötter..

Grundrecept:

400 g lever (fågel eller hare)
1 liten gul lök
1-2 vitlöksklyftor (till harlever)
Smör till stekning
Salt och peppar
2 msk portvin
1½ dl vispgrädde (smalare variant: matlagningsgrädde)
100 g smör i tärningar

Servering: Cumberlandsås till fågellever, champinjoner till harlever. Rostat bröd.

Stek lök på svag värme, utan att den tar färg. Tillsätt lever och stek den lätt rosa. Krydda samt låt kallna. Häll detta i matberedare och finfördela. Tillsätt portvin samt grädde – kör till slät massa. Tillsätt smörtärningar. Krydda mer efter
smak. Lägg moussen i en skål för att stelna under några timmar. Serveras kall med Cumberlandsås eller ljummen med smörstekta champinjoner och nötter samt rostat bröd.

 


 


Att ”döma hunden efter håret” - på en ovanlig ”tjej”!


Ibland tror jag mig om, att snabbt veta vad för människa jag har framför mig. T.ex. efter att träffat Torun Brate i Stockholm, där domare skulle lära sig hur KlM skulle se ut. När jag tittade mer på henne – en liten späd varelse med ett ”ljuvt” leende – blev tanken "en typisk stockholmare”. Inte ändrade jag mig, när jag fick höra att hon sysslade med araber …..fyrbenta alltså. Min storlek passar bättre med nordsvenska hästar, vilket jag också växte upp med. Visserligen följde jag den traditionella gången – från russ till halvblod – innan hästperioden var över, men innerst inne var önskedrömmen en arabhingst – helst skimmel... Alltid!

Lyckligtvis kan jag ändra mig radikalt och får göra det ibland, som i detta fallet. Torun är på gränsen till för blygsam, ödmjuk och i kraft av vad hon sysslat med tidigare, vet hon en hel del om vågspelet med avel. Och inte berättar hon om sina  framgångar bl.a. genom dyra importer (häst och hund) för att tillföra något gott för aveln…nej, då får man söka runt själv.

Hennes stuteri; Salex arabstuteri hade som mest 28 hästar. Hon red bl.a. in sju samtidigt! Sista fölningen jag hittade var Sata f. 2002. Kvar på gården finns nu bara två araber, men hingsten, som för övrigt Torun har fött upp själv, är inte vilken som helst. – till råga på allt direkt från min nostalgiska tonårsdröm.

Nu med sina snart tjugo år på nacken besjungs Eltons nedärvning fortfarande. Utställd både utomlands och i Sverige – med ord som: ”detta har saknats länge”. Han blev årets arab i körning -98! En fantastisk allroundhäst med stabilt psyke, vilket nedärvs.

Vad sysslar Torun med nu? Ja, förutom att ställa upp för andra som vill träna finns fem KlM och sedan är det ladugårdsjobb – bara 60 mjölkkor, kalvningar etc. Så jagar hon – på egna och andras marker från Skåne till Lappland och så det som gör att jag skriver – under kuriosa t.o.m. hennes fotografering!! Sista tiden har ägnats mycket åt Anders Landins material. Så fotograferar hon, som Ni förstår, andras djur. Jag har förr liksom många andra fått hjälp av Maria Appelberg – men hon bor numera i Finland. På min sida finns ofta bilder som Torun tagit – härnedan följer ett litet axplock.

Hur bär man sig åt att få hennes hjälp? Antingen avtalar man en tid att få komma, eller kontrollerar ifall hon skall närvara på riksprov, Herrfallet etc. Har man tur kanske hon passerar någon gång i Dina hemtrakter. Pris? Naturligtvis beroende på antal djur, storlek samt mängd på kort! Jag går i god för att hon kan detta. Eller vad sägs?
   

  

  
 
  
   
  

Elton

 
  
  
  

 


 

Tyskland är inte ”bara” hundar…… även om man är i Osnabrücks eller Westfalen-Lippes områden.


Förutom att fräscha upp det tyska språket med ”hundglosor”, planera kennelbesök samt vilka prov man vill se, gäller det att få tid till annat…Tyskland har många begivenheter! Vissa av mina vänner föredrar ett stort glas öl, själv vill jag ha ett stort glas vitt vin,  gärna med underrubriken: Spätlese. Vad maten beträffar skiljer den sig från vår. Själv älskar jag den tyska maten! Den första resan med Marina Skotte, där jag i smyg fick ta över hennes mat på min tallrik: potatismos, som var ”sur”, gjord på filmjölk i stället för ”vanlig” mjölk, samt en fet korv (typ stångkorv) minns jag ännu. För att inte tala om Ingamaj Anderssons förtvivlade blick dels på min tallrik full av stuvad surkål, dels på sin egen med ”revbenspjäll” - så feta att det bokstavligt rann fett. Gallbesvär finns nog inte i detta land……..

Visste ni förresten att just korv –” Würtchen” finns i mängder av sorter, närmare bestämt över 1500. Varje område har sin specialitet. Om vi börjar i Münsterland - är många korvar vita till färgen - även Bratwurst – annars äts mycket blodkorv.

Jag rekommenderar ett besök i en hederlig charkuteriaffär: Münsterländer Wurst und Fleischwaren, som ligger i Coesfeld Lette. Man tror inte sina ögon, när man ser denna enorma mängd av delikatesser. Ett fantastiskt värdshus är Münsterländer Hof, som finns i Cloppenburg.

Vad brödet beträffar är det Pumpernickel vom Münsterland som gäller. Detta svarta litet syrliga bröd används till frukost, mellanmål, till middag – ja t.o.m. som dessert: brödpudding.
  

  

Som mellanmål serveras tunna skivor Pumpernickel med diverse pålägg som blodkorv, kalvleverkorv, den berömda Westfaliska skinkan, Schweinebacke (påminner om vår rullsylta). I min barndom hette det att på kaffekalas skulle det vara sju sorters småkakor. I Tyskland är det sju sorters köttpålägg som gäller – till frukost! Och som dessert: smulad Pumpernickel indränkt rikligt med rom som varvas i skål med Quark– uppvispad med, grädde och vaniljsocker och till slut tredje lagret: bär som t.ex. inlagda körsbär.
 
En god middag är Münsterländer Zwiebelfleich - gärna med westfalisk potatissallad till. Köttet är kokt, rimmat sidfläsk – med vitlök och persilja. Potatissalladen är fantastisk i Tyskland med otaliga variationer – kall såväl som varm. Just den westfaliska består förutom den kalla potatisen av hårdkokta hackade ägg, charlottenlök samt ättiksgurka – med en ”sås” av vispad grädde, ättika samt socker och några droppar olja.
 
Innan maten tas med fördel en Münsterländer aperitif: 4 cl Münsterländer Lagerkorn V.S.O.P, några Myntablad samt fyll upp glaset med champagne eller torrt vitt vin. Till all mat serveras för övrigt Schnaps, som är just Münsterländer Korn. Jag undrar om den/de där snapsarna inte behövs för att smälta det ibland ganska feta köttet? Det gäller bara att tänka på att promillegränsen har hårdnat betydligt i Tyskland!

  

 

 

 

Schwaben med tjusig KlM-hemsida och ett kulinariskt schwäbiskt kök.

 
Bayern och Schwaben skiljer sig i matkultur från övriga Tyskland. Potatissalladen serveras mestadels med vinegrätt gjord av olja och ättika, borta är grädde och majonnäs. Sunt och bra, men ”kaloribomber” finns i de två rätterna som representerar det ”äkta” Schwaben: Spätzle och Knödeln!

En sann husmor/kock skulle inte drömma om att köpa färdig Spätzle. Varje hushåll har sitt eget hemliga recept – men grunden är alltid: 
   

  5oo g mjöl
5 ägg
Diverse kryddor efter eget tyckande –dock alltid salt.
C:a 1/4 dels ljummet vatten.
 

Detta slås hårt med trägaffel till dess blåsor kommer upp ur degen. Så stryker man degen tunt över ett Spätzlebräde (speciellt skärbräde) och hackar ner strimlor i kokande vatten. Så fort dessa flyter upp är den färdig. Tror Ni att det smakar som pasta, tar Ni fel…

Någon form av Spätzle äts nästan varje dag – ungefär som svensken äter potatis. Rätten, som förövrigt betyder ”liten sparv”, kan varieras i det oändliga. Enbart med rostbiff och surkål, eller med korv, med ost etc.
   

     

    
Typisk tillagning av ungefär samma ”deg” är också Schwäbiska Maultaschen (maul = mun på djur) som är en fylld Spätzle – kan påminna om ravioli – men ändå inte, eftersom detta är godare än pasta.
      

     
Maultaschen från Schwaben

    
När Ni nu provat olika varianter av Schwabens ena nationalrätt är det dags för den andra: Knödeln. Den ”typiska” svenska turisten är tydligen den som reser utomlands och letar efter ”svensk” mat. Köttbullar serveras numera på Kanarieöarna etc. Tillagar man Speckknödeln är grunden faktiskt potatis med fett fläsk inuti – då kan man kanske erinras om öländska kroppkakor – annars är min favorit. Semmelknödeln med surkål! Knödel kan tillagas av i princip vilken råvara som helst – men ”brödknödel” är den vanligaste. Som namnet omtalar består grunden av vitt bröd – som skall vara gammalt och som blandas med kryddor efter smak, lök ägg samt het mjölk. De kokas ibland i buljong – blir något över kan de gärna stekas dagen efter och t.ex. serveras med någon form av njure eller lever.

   

    
Semmelknödeln Helt vegetariskt, bl.a. rödbetsknödel

   
För att avsluta med något lättare är det schwäbiska mellanmålet ofta någon form av korvsallad. För den ”fege” äter man sallad av olika medvurstar, är man modigare skall det vara blodkorv! Likt potatissalladen skall det vara vinegrättsås med mycket rå lök samt rädisa och varför ej sparris, vi är i sparrisriket.
   

     
Kanske något för svensken...? Rå blodkorv eller torkad Något kryddigare - ännu utan blodkorv
- Varsågod och välj!

  
Drycken består mestadels av öl – favorit, för dem som dricker det, lär vara Schwaben Brau – das helle (=den ljusa) eller Stuttgarter Hofbräu. För vinälskaren smakar det schwäbiska lantvinet alldeles utomordentligt.

Den obligatoriska snapsen, för matsmältningen Ni vet: Weizenkorn eller Apfelkorn. Så avslutar jag med Carina Lundströms och min favorit: en typ av snaps-likör, mycket förrädiskt stark, vill jag poängtera: Malteser.

Så…gästar Ni Tyskland; våga prova deras lokala specialiteter i stället för att leta efter sådant som låter svenskt, t.ex. wienerschnitzel – hur man nu för övrigt kan tro att det är en svensk maträtt? Just det schwäbiska köket är för övrigt känt – i hela världen!