Münstergårdens kuriosa

…är sången jag längtar efter att få höra. Jag visste inte att den från början hette. ”Längtan till landet”, och utkom i boken Jägarens vila redan 1838. Texten skrevs om med nya ord några år efter att den tonsattes. Tänk, vad mycket nytt man lär sig genom Wikipedia!

Vårkänslan har börjat infinna sig, den väcks absolut av blommor man förknippar med årstiden. Lycka för mig har alltid varit tulpaner! Resor till Holland, pappas odlingar som trädgårdsmästare, och helt plötsligt har jag börjat få blommor av min tidningsdelare….

Det har jag skämtat om på ett annat forum, men märkligt är det. Efter 25 års äktenskap, då man totalt kanske fått blommor 5 - 10 gånger och plötsligt får jag nya tulpaner varje helg. Flera funderingar om detta fenomen har dykt upp, men det lutar åt, att han försöker få mig välvilligt inställd till inköp av en Drilling.


Två av flera buketter.

Snart, snart…blåsippor, vitsippor, liljekonvalj, gullvivor – Visst har vi en härlig natur i Sverige!

Med våren närmar sig också slutet på jaktperioden. Några få dagar kvar för skogsfågel, samt klövvilt. En och annan svenskhare har vi börjat se hemikring – det var länge sedan. Maken, eller ”reservdelsmänniskan” jag numera kallar honom efter byte av höft- och knäled, har varit igång som jag är van vid från förr. Telefonen ringer oavbrutet, där de vill att han ställer upp. Rykten sprider sig snabbt – att han är helt ”fit for fight”, så det blir även all skyddsjakt så småningom, då han tillåts skjuta även i tätbebyggt område. Plötsligt inser han, att han bara har tre hundar, varav två är på ålderns höst – minst sagt. Förut hade han fyra, där två varvades och användes ena dagen, fick vilodag nästa dag etc.

Jag har funderat över detta med mat mer och mer. Det startade redan förra året med vår otur av åsknedslag. Inte bara datorer och tv samt telefon drabbades utan även vitvaror. Frysarnas innehåll försökte jag ”rädda” i mesta möjliga mån, genom att laga mat flera dagar. Tyvärr, lyckades det inte helt, men med inköp av nya frysar blev det även nyordning genom noggrann katalogisering, av vad vi hade.

Min mor kunde, som det berättas om i den gamla folksagan: koka soppa på en spik! Allt gjordes hemma som t.ex. pölsa, köttkorv, fläskkorv, påläggskorv, lungmos – givetvis användes tungor, grisfötter för att inte tala om att tarmarna tvättade/sköljdes och återanvändes. Tills för några år sedan fick vi gratis all vom från bönderna, som vi torkade eller kokade och frös in till hundarna. Numera är vi utkonkurrerade av folk från Thailand och Vietnam. De använder detta till mat som soppa och betalar bra för det dessutom….Ännu frågar de inte efter nötkreaturets huvud – massor av köttfärs går att skära ut från det. Vi som skämmer bort våra hundar med att ibland få råa märgben…skall Du köpa det idag i affär kostar det över 25 kr/kg!

Nyårslöfte: Vi skall äta mer grönsaker. I helgen åt vi biff av älgkalv/innanlår,
med rotsaker, tomat, rårivna morötter, brysselkål samt en halv avokado.

Denna hösten har jag börjat undra….till oss kommer jägare med djur, dels för hängning dels för styckningshjälp. Levrarna ligger kvar i skogen, älgtungor likaså! Om man nu inte vill äta lever, göra patéer eller leverpastej – så kanske någon vill betala för detta? Torkad lever från ett gammalt djur är det bästa hundgodis som finns att få. Att bogar på rådjur är det mest exklusiva kött att få äta –t.ex. till dillkött eller att halsen på t.o.m. en liten killing som kokas räcker till många soppor….vart är vi på väg i Sverige? Så kommer jag ihåg allt matavfall från skolor samt äldreboende, som förr bönder kom och hämtade. Nu måste det kastas i stället. Ibland tänker jag: Var det bättre förr…?

Det roliga med denna årstiden är dock bilden under, som Ni sett förr! Våra småfåglar är numera så tama, att så fort vi går ut på verandan kommer de för att få sina jordnötter. All övrig föda i form av fröer, talgbollar och ”fågelsockerkaka” serveras på annan plats. Lycka för mig är t.ex. att ha över tio småfåglar (blåmes, talgoxe samt svartmes är tamast), som vågar sitta på huvudet, på axlar samt armar!

Ett av Irwin Berlins örhängen, som har många år på nacken. Den skrevs redan 1940 och var egentligen tänkt för amerikanska kämpar under andra världskriget – långt hemifrån. Flera har spelat in den: bl.a. Bing Crosby, Elvis Presley och några märkliga översättningar till svenska med bl.a. Pontare som sångare…nja, inte min favorit och jag tycker inte ens om snö längre. Men visst kan jag önska snö till jul med skollovet för barnens skull – hela julhelgen förresten är för mig en ”barnens helg”.

Och så detta med maken…han har talat om en snöslunga i flera år. Det finns många varianter alltifrån dem för några tusenlappar till dem, som är mycket dyrare. Bor man som vi i skogen med flera snörika vintrar bakom oss, insåg jag direkt i vilken prisklass vår snöslunga skulle hamna. Mycket riktigt – så blev det förstås. Så har snön dröjt och jag har tröstat den manlige i huset med att det är bra att den står där – det kanske inte blir någon snö som ”straff”! Men den kom….fast inte förrän i måndags efter 4:e advent!

Inomhus var det bullbak som gällde. Här finns traditioner som; eftermiddagsgäster vill ha kaffe och hembakat bröd, suck vad jag saknar mammas hembakade småkakor. Kvällsgäster däremot vill ha glögg med diverse tillbehör.

Övriga traditioner som hör till är hemmagjorda julgrupper, som delas ut till dem, man haft mest kontakt med under året. Största överraskningen var en underbar julblomma, som kom med bud, en blomma jag önskat i flera år och kan plantera ut som perenn!

Vi skulle ha en lugn och ”nyttig” jul detta året. Så vi bestämde oss för enbart tre saker var, som var oss ”oumbärliga” på julbordet. Jo, jo maken är nu uppe i sju saker och jag har ännu inte börjat fundera över ”mina” tre. Men färre rätter skall det definitivt bli – det har den kvinnliga delen i huset bestämt.

Däremot nyårsafton skall det bli tre-rätters med gäster…..roligt, om nu inte de där barnfamiljerna som bor i socknen får för sig att slänga ut massor av pengar på smällare, fyrverkerier etc. Om de åtminstone kunde begränsa smällarna till tio minuter före samt efter tolv-slaget… Nåja, vi vet vilka som håller på med sådant…och vi är ”beredda”! Vi har visserligen inga berörda hundar – ännu, men jag vill heller inte att någon skall bli det!

I alla fall: En riktigt GOD JUL samt GOTT NYTT ÅR till alla vänner utan och med människans bästa vän: HUNDEN!

Gå till början av sidan!

Tack o' lov att man inte likt Hamlet behöver känna tvång att vrida tiden rätt, men vi njuter på Münstergården av denna ovanliga novembermånad! Storm och blåst är inte trevligt, men så länge detta befinner sig i södra Sverige, så har vi det bra. Åskväder, som i år slagit sönder alla vitvaror, telefoner samt datorer, är ett minne blott – men ovanlig november har det varit.

Trattkantareller finns i överflöd, ovanligare dock är att maken plockade flera liter gula kantareller nyss. Idag, som för övrigt var 22-årig bröllopsdag, fick jag rosor , från egen trädgård. Dessutom – han sådde sallad olika sorter för några veckor sedan, och spände en bit plast över. Så nu äter vi fräsch egen sallad varje dag – 28 november! Ur led är tiden med andra ord!

Att starta matning av de vilda djuren behövs egentligen inte ännu – vi avvaktar ännu en liten tid med rådjuren, men småfåglar samt ekorrar är speciellt, varför jag inte kan låta bli. I år håller tre ekorrar sams (mamma, pappa samt en unge) det brukar de inte vara, men för oss är det ett bevis på att mården, vars favoritföda är just ekorre, inte är här – ännu i alla fall.

Mamma ekorre äter ur händerna, och lilla ungen börjar närma sig. Av småfåglar är det bara svartmes samt blåmes som sätter sig på mina axlar. Våra hackspettar är som vanligt halvtama – de sitter på en meters avstånd och väntar på att margarinet skall sättas upp varje morgon. Vilken förmån vi har, som bor mitt i skogen – utan tvåbenta inpå knutarna. Lyxliv anser vi, att vi åtnjuter!

Kuriosa betyder ”egendomlig, märkvärdig sak” – vad är då märkvärdigt med mina föräldrar? Ingenting speciellt, tycker kanske somliga – men kom igen om 20 år eller mer…hur många äktenskap kommer då att vara från ungdom till ålderdom med samma partner?


Från 1948...		...till 2011

Tack, för en mycket trygg barndoms- och uppväxttid som var fylld av musik och djur!

Tack, för att vi gjorde långsemester varje sommar – de nordiska länderna genomsöktes!

Tack, för att Ni var så moderna – och lät mig resa utomlands ensam –från 13 års ålder!

Tack, för fostran i frihet – inte ens tider existerade – bara jag skötte skolan exellent!

Tack, för att Ni skämde bort mig med uppmärksamhet och tillit!

Far stod för ”bondelivet” och lärde mig om blommor, växter och gröda – samt om djur, där även slakt samt styckning ingick. Liksom far lärde jag mig att lita på djur mer än på människor. Han var till ovärderlig hjälp vid anläggning av damm till fiskar och sköld-paddor, fågelvoljärer – t.o.m. för papegojpar. Han lärde mig simma, fiska etc.

Mor stod för det tusenkostnärliga – ”allt” kunde hon: matlagning från korvstoppning till konditor-konstverk, sydde alla kläder, flamsk vävnad, porslinsmålning, teckenspråk (på sin fritid teckenspråkstolk för döva) och spelade otaliga instrument. Hennes sömn- behov låg på max fem timmar/dygn – vilken tur med 100% yrkesarbete vid sidan om allt hemma. Hon var också den ständige fotografen, varför flest foton nedan är på far.


Min pappa väljer med sin far - vilka ska slaktas?		Jag skickas till kaninburen - för att välja.
"Det skall böjas i tid..."

Väl hemma hos oss plockade mor svamp och bär medan far skötte landen samt rabatterna. Avkoppling – jodå, även det hände. Då for karlarna ensamma iväg för fiske.

Av alla hundar far har haft (han började i tonåren med egen långhårig Collie) samt hundar av olika raser tillsammans med mor, avslutade de med korthårig Collie: Faraway Cassiopeija. ”Cassie” var deras barn och blev som sådan minst lika bortskämd, som jag själv blev av dem.

… och med regn. De enda som verkar tycka om detta regnande är svampsorterna. Eftersom hundarna minst uppskattar svampplockning cyklar husse med dem först numera. Under den varmare sommaren började cykelturerna mycket tidigt, nu när det är mörkare, startar han inte förrän strax efter 06.oo. Första turen är mellan 1- 1,5 mil med Münstrar, beroende på vilken skogsväg som väljs.

Andra turen är för ”småttingarna”, som inte travar lika snabbt som de föregående. Så slipper de dessa passivitetsövningar som svampplockningen innebär. Listabygdens mest välmotionerade hundar…enligt alla som bor här! Det finns de som skakar på huvudet över dessa ständiga ekipage.

I eftermiddags var det premiärdags för trattkantarellplockning. Men inte förbigås de gula kantarellerna. Tack ò lov har vi vänner som gärna tar emot, i alla fall färdigrensad sådan. Jag vet inte, om jag är helt nöjd med arbetsfördelningen. Jag hävdar att få plocka svampen är bra mycket roligare än att sitta i timmar och rensa, förvälla eller torka. Så tillkommer ju all matlagning också, vilken i och för sig är rolig.

Fågellivet är sig likt. Gässen sträcker fint över Hjälmaren, varför Elly får ”lön” för sin apporteringsträning, vilken pågår även andra tider på året. Skarvjakten är avklarad. Våra alltmer domesticerade småfåglar börjar snart bli en plåga – fast rolig sådan. Vanliga hackspetten har fått tillskott under hela sommaren, för att låta bli småfåglarnas holkar. Det fungerar! Våra tre par har alla fått ungar. Två av ungarna kommer ända fram till farstun för att tala om, ifall maten är slut.

Talgbollar eller margarin föredras.

Fågelsockerkaka duger också.

I år har vi även haft två häckande par rödhakar, där hanen med sitt roströda bröst givetvis är mest iögonfallande. Ungarna har även de börjat färga ut nu. De har varit totalt tama. Kilat med sitt karaktäristiska sätt på långa ben under verandan och upp på densamma: mitt bland våra fötter. Gäster vi haft har ropat till ibland, när de skymtat dem i ögonvrån och trott de varit råttor! Även de har älskat sockerkaka, vilket jag måste sluta med –så att de flyttar.

Jag kommer att sakna dem i vinter, men är säker på att de kommer igen. Denna lilla ”Fågel Rödbröst” som genom Selma Lagerlöfs legend om törnet i törnekronan och blodsdroppen som färgade bröstet, är något av den trevligaste fågel jag vet.

Så avslutar jag med en liten stilstudie av Isolde. Hon har haft svårt med småfåglarna. Nej då, hon står inte för smått längre – det gjorde hon bara som valp. Men hon har irriterat sig på deras oräddhet på verandan. Speciellt när hackspetten slår sig ner alldeles intill henne med sina ljudliga vingslag. Efter att matte tagit har tag i hennes nacke ett par gånger, ligger hon numera stilla i sin stol och försöker med blicken tala om, vad hon tycker om dem. Försvinner de inte inför de ögonen, har hon börjat gäspa ljudligt. Tala om överslagsgäspning!

Inte speciellt intresserad av människor numera, och om de manliga tvåbenta har jag ända sedan ”rödstrumpetiden” inte haft så höga tankar. Ni vet det där könet som inte klarar av att göra två saker samtidigt….

I ärlighetens namn måste jag dock krypa till korset och säga att utan min man hade jag inte haft det så här bra. Eller som min far en gång uttryckte det: ”jag är glad att Du kom och fick ordning på Åsa, vad skulle det annars blivit av henne – som bytte karlar hela tiden?”

Det bästa med honom är hans förhållande till naturen. Han läser den, och hittar och kan marken, efter att ha gått igenom den en gång. Han känner djurarterna och vet hur man tar hand om dem – både levande men även det praktiska, som att ta ur och stycka. Till skillnad från dem, som ibland inte ens vet vilken fågel de skjutit, trots att de kallar sig ” jägare”. Nervösa djur, vare sig det är hund eller häst, lugnar han bara genom att närma sig. Däremot bryr han sig inte så mycket om den tvåbenta varelsen – kanske en av orsakerna att vi trivs ihop?

Isolde har blivit husses knähund.

Efter att i flera år varit den som tagit hand om trädgård och gröda, trädgårdsmästardotter som jag är, började han så smått att kliva in på mitt område. Skogens gåvor som bär och svamp har varit hans gebit alltid – hur roligt är det att gå i skogen med honom, tror Ni? Dels går han sjumilasteg, dels tittar han på träden (!) och hittar snabbt var kantareller, stolt fjällskivling, Karl Johan och all annan svamp ”bör” finnas. Medan jag tittar ner i backen för att om möjligt åtminstone hitta en halv korg, fyller han snabbt flera.

Igår gick han iväg för att se om alla stadsbor plockat rent i ”våra skogar”. Skogar som förövrigt snart är skövlade genom s.k. föryngringsytor, dvs skogsmaskiners härjande med kalhyggen som följd. Med orden ”jag plockade bara litet kantareller – brydde mig inte om all blandsvamp”, kom han hem efter en kort stund. Hundarna, som läser vilka kläder han har på sig, tycker minst om svampturerna. Korgar med, betyder att de får ligga ner och vila, medan han plockar. Till skillnad från stadens tvåbenta med hundar, som obehärskat rusar runt utan kontroll!

Gårdagens skörd.

Inte bara skogens läckerheter, detta året har han odlat….för mycket, enligt mig som får arbetet med att ta hand om allt. Tänk om litet kunde få sitta kvar, som t.ex. fläderblom och bär, eller vinbär, krusbär etc. Tomater har vi haft hela sommaren, potatis hade vi till midsommar. Alla kryddväxter är skördade och torkade. Det värsta har varit gurkorna! Trots att vi gett bort massor både vita och gröna Västeråsgurkor t.o.m. slanggurkor gjorde troligtvis hästgödseln susen. Jag vill inte vara med om detta ett år till.

När han talade om att han satt melon på friland, i en slänt log jag bara. Det går inte – skall vara växthus till dem. Ha-ha, trodde jag ja – visserligen är de nu inte större än apelsiner, se kortet, men de har varit stora och söta.

Allt bröd jag bakat beror på lyckan med en ny spis! Men det är en annan historia.

Sommaren är här - vart tog våren vägen?

2011-06-06

Naturen spelar oss spratt. Våren brukar jag njuta av men i år var den synnerligen kort och intensiv. Samtidigt kom blåsippor, vitsippor och kort tid efter kom gullvivor och liljekonvalj. Björkens första skira grönska med musöron till blad, murkelplockartid – kom inte alls…plötsligt en dag var bladen helt utslagna. Hos oss har syrener snart blommat ut – liksom lupinerna vid vägkanten. Vi är bara i början av juni, midsommarstången kan bli svår att klä i år.

Trädgårdstrollen har fått stå ute i vinter. Däremot får denna sommar bli start för något nytt till makens stora förskräckelse… i år är det debut för trädgårdstomtarna. På 90-talet upptäckte jag att i tyska trädgårdar fanns de – nästan överallt. Liksom i Norden fanns vättar, som man skulle behandla med varsam hand för att de skulle vara ”snälla” och låta skörden bli rik på gårdarna, har Tyskland sina dvärgar (Zwerg) med samma funktion. Att jag skriver ”tomtar” är alltså inte sanning – (jul)tomten finns givetvis också, liksom hos oss – men är mer ett amerikanskt fenomen.

I Tyskland är trädgårdsdvärgen ”kult”. Idag räknar man med att c:a 25 miljoner är i trädgårdar samt på balkonger. Man har t.o.m. en förening för dvärgars beskydd i Basel. I slutet av 1990-talet bildades nämligen en ”befrielsefront”, märkligt nog i Frankrike, där man befriade/släppte ut tomtarna dvs. stal dem och placerade dem i annan miljö: i skogen. Viss likhet med organisationer som ”befriar” minkar?

Typisk tysk balkong

Litet historik för ”tomten” dvs. dvärgen

På 1850-talet startade det hela i staden Gräfenroda. Då började man mest att göra djur i terracotta, men på 1870-talet bröt sig två elever ut ur ursprungsverkstaden och öppnade varsin verkstad. De hette Philip Griebel samt August Heissner och trädgårdsdvärgen var född.

Bägge firmorna finns än idag – nu är man nere i 4:e generation som äger företagen. Heissner-dvärgen hamnade i västtyskland medan Griebel kom att bli i DDR, varför den tillverkningen förbjöds ett kort tag. Man insåg snabbt att inkomst förlorades, exportvärdet var högt och man kunde ju göra dvärgar med Hitlerhälsning…..

De äldsta dvärgarna gjorda i terracotta ser inte glada ut, de är efterliknande dåtidens gruvarbetare och bär ofta på spade, hacka etc. Nuförtiden (sedan 1996) gör Heissner enbart glada dvärgar samt har bytt ut terracotta mot plast! Givetvis motstår plasten regnväder bättre, men räknas ändå som ”själlösa”. De, som är gjorda av plast, är inte heller lika värdefulla! Eftersom befrielser av dvärgar numera även förekommer i lilla Sverige, har jag valt att bara sätta ut den ”billigare” plastdvärgen – dvs. den som dessutom inte har någon själ enligt tysk folktro.

När vi avnjöt detta års premiär med svensk färskpotatis samt sill, - tidigt även det - fick jag lova Ingamaj och Eskil, att de inte skulle figurera tillsammans med några tomtar. Varken de eller min tidningsdelare tycker om denna idé tydligen. Ja, ja bestämda åsikter har de alla tre. Eskils idé var att packa bilen full och åka till dem, när ena svärdottern skulle ha ”loppis”.

Får jag plocka några blommor….

Så måste jag avsluta med litet blomsterprakt, för att verkligen visa på naturens explosion. Maken har som vanligt varit duktig med trädgårdsodlingen. Tomat- och gurkplantor växer med rekordfart. Egna färskpotatisen kommer att finnas till midsommar. Purjolöken kommer snart att få sina hushålls- och toalettpappersrullar påträdda för att få mer vit stjälk. Gräslöken blommar tyvärr redan och rabarbern har vi redan skattat totalt – men det kommer snart ny skörd.

Inte bara trädgården får sitt – duktig är han! Bilarna är sommarputsade, mina föräldrars lägenhet snart tömd, för att inte tala om att hundarna motioneras. Som sedvanligt cyklar han med dem, först den längre turen den på 1-2 mil och avslutar med en kortare för lilla Stina. De boende i Lista skakar som vanligt på huvudet, dvs. de som är vakna, eftersom han vid varma dagar tar första turen vid c:a 04:00.


Vita syrener, snart utblommade.		Först bland alla vallmosorter, min gammelrosa variant.



Fuchsia, en favorit.		Vit anemon.

Gå till början av sidan!

Senast uppdaterad 2011-09-10	© Åsa Holm-Carlsson 2011
Webmaster: elias ernvik	All rights reserved.
	Brott mot copyright-lagen beivras!